Litteratur-pristagaren Coetzee ler inte på bild
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är väl säkrast att tala klartext från början. Björn Ranelid, den vackre naturlyrikern, rakar inte armarna och använder inte läppglans. Hans armar är naturligt släta. Han visste inte ens vad läppglans var, när någon - fullständigt falskt, vill Aftonbladet understryka - beskyllde honom för att vara brukare.
Så nu är det stämning. Ranelid och hans elegant vågiga hår ska uppträda i rätten. Det ska kosta att måla läpparna på en av våra förnämsta författare. En person som dessutom har väldigt fina armar, alldeles av sig själv.
Äntligen har Sverige
fått sitt Schröders hår. Schröder, tyske förbundskanslern, alltså. Han vann just sin stämning. Det är numera förbjudet att påstå att Gerhard Schröder färgar håret. Att denne ovanligt färgäkta 59-åring saknar gråa hår har fullständigt naturliga skäl. Den tyska ekonomin må gå i kvav och hans väljare förbanna sparpaketen. Schröders hår förblir ändå lika pigmentrikt som när han var 23. Inga kemikalier, inga färgbad, inte ens en toning. Det har den tyska rättvisan slagit fast.
Och det är precis som det ska vara. För visst är det härligt med folk som blir rejält arga. Upprörda, ilskna, rasande. Små puttrande tryckkokare som väntar på att få glänta på locket.
Med lite tur är det samma sak med årets Nobelpristagare. Sydafrikanen Coetzee, ni vet. Det sägs att han är folkskygg. Men man kan nästan ana att han är direkt folkilsk. Om ni har sett honom på bild förstår ni vad jag menar.
De flesta av oss har en sån där fotoreflex. Tar någon fram en kamera stelnar ansiktet i ett fånigt leende. Spänt, generat och utan glädje. Och alla vet hur vi ser ut sekunden före klicket: som rådjur framför en 18-hjulig timmerbil i åttio knyck. Det säger en del om vad leendet är. Ett försvar. Ett försök att beveka sociala timmerbilar.
Coetzee saknar den instinkten. Han har inte ledningarna dragna som vi andra. Han ler inte på bild. Och det är inte den där publikfriande truligheten som alla rockstjärnor tränat in. Det är något naturligare.
Coetzee ser förolämpad ut. Förolämpad, föraktfull och folkilsken. Som om det vore ett grovt etikettsbrott att fånga honom på bild.
Läser man artiklarna bredvid bilderna blir man riktigt hoppfull. Coetzee vägrar att prata med sina utländska förläggare.
Han ger inga intervjuer. Han samtalar med journalister på villkor att de inte återger vad samtalet handlat om. När han någon gång gör ett undantag och ger
en telefonintervju sitter
han tyst i luren.
En vanlig, halvsocial människa kan inte spela så övertygande.
Coetzee har medfödd talang. Och nu ska han vara arg i Sverige.
Undrar om han använder läppglans och färgar håret?