Kritik ses inte som inbjudan till dialog

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När den ljumma höstnatten sänkte sig över Helsingfors i söndags hade mer än tusen människor samlats framför Rysslands ambassad på Fabriksgatan för att visa sin bestörtning över mordet på den ryska journalisten Anna Politovskaja.

Demonstrationen var stilla och värdig. Levande ljus och ett hav av porträtt på den mördade kvinnan riktade sin tysta anklagelse mot den mörka, ruvande byggnaden mitt i stadens burgnaste kvarter, en byggnad vars bunkerarkitektur i magnifik Stalinstil garanterar frihet från såväl insyn som utblick.

Men de visste nog vad som pågick där ute, ambassadören och hans personal, fast de teg som Putin. Om ryska ambassadväggar saknar ögon brukar de ha desto fler och skarpare öron.

Mina tankar gick till en liknande kväll för trettioåtta år sedan. Det var ljumt då också när en betydligt högljuddare demonstration under ledning av bland andra nuvarande utrikesministern Erkki Tuomioja protesterade mot Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien.

Den gången var demonstranterna mestadels unga aktivister som hade lärt sig att marschera på gatorna i Vietnamrörelsens tecken och som tog sig rätten att visa sin moraliska indignation också mot den stora grannen i öster.

I söndags lyste de riktigt unga med sin frånvaro. Denna gång var det människor i åldern fyrtio till sextio, plus minus ett antal år, som stod tätt tillsammans, sträckte sina ljus mot kvällshimlen och svalde gråten som trängde upp i halsen.

Kanske är det bara de litet äldre som förstår omfattningen av den tragedi som utspelar sig i Ryssland där än en gång ett embryo till demokrati ser ut att gå under av brist på näring, brist på mylla och rötter.

Kanske är det bara de litet äldre som har erfarenhet nog att förstå vilka faror ett maktfullkomligt och primitivreagerande Ryssland sprider omkring sig i den internationella politiken, inte minst i närområdena.

Kanske är det bara de litet äldre som vet vad begreppet solidaritet innebär och kräver. Kanske är jag orättvis, men ibland förefaller det mig som om just det ordet har råkat så ur bruk bland nya generationer unga världen över att Svenska akademien om ett antal år kommer att avlägsna det ur sin ordlista.

Få tror att det var Vladimir Putin som beordrade mordet på Anna Politovskaja. Kanske är han till och med lite illa till mods över att det har inträffat därför att hon var alltför berömd. Putin är inte betjänt av att Ryssland blir föremål för hela den demokratiska världens förakt och indignation.

Likväl är det ingen djärv gissning att anta att det är den ryska maktapparaten, konkret byggd på militären, polisen och säkerhetstjänsten som ligger bakom det saklösa mördandet av obekväma personer i Ryssland. Dessa maktapparater faller i sin tur tillbaka på en olycksalig auktoritär härskartradition som har präglat Ryssland sedan Peter den stores dagar över den kommunistiska epoken till i dag då auktoritära piskrapp fäller det ena bräckliga demokratiförsöket efter det andra.

Det är som om ett för demokratin specifikt sätt att tänka inte vill slå rot på tillräckligt bred front i Ryssland bland dem som bär upp politik, förvaltning och kontrollapparat. Nämligen tanken som säger att spänningar, motsättningar, mål- och intressekonflikter, misshälligheter och åsiktsskillnader är naturliga i ett samhälle och därför ska hanteras i former och procedurer som möjliggör ömsesidig respekt och fruktbara kompromisser.

I ett Ryssland som aldrig fått utvecklas i en atmosfär av demokratisk respekt för att mänskliga samfund består av ett jag och ett du som är likvärdiga, har likhetstecken alltid satts mellan makt och rätt. Därför har kritik av makten aldrig uppfattats som en inbjudan till dialog utan som en provokation som kräver motåtgärder.

Åtgärdsarsenalen förvaltas av en självgående apparat som bland mycket annat förfogar över vapnen. Den kräver knappast order för att träda i funktion.

Yrsa Stenius