Det är en chock att se polisbrutalitet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bilderna från kravallerna i Tallinn vittnar om en polisbrutalitet vi inte är vana vid att se här i Norden. Den estniska ordningsmaktens framfart är i mina ögon kanske än mer chockerande därför att poliserna på andra sidan Finska viken ser ut att bära exakt samma uniform som mitt hemlands polis.

Självklart påstår Estlands riks-åklagare Norman Aas och polisens talesman Hendrik Puusepp att de anhållna, som i söndags uppgick till mer än åttahundra personer, behandlas väl och att inget våld har förekommit. Så brukar de säga, polischefer och andra myndighetspersoner när den lagliga tvångsmaktens metoder går över styr.

Men en bild säger mer än tusen ord. Och det är ganska upprörande att se gripna unga män kastade framstupa på golvet i något häkte eller någon lagerlokal, oskadliggjorda med handfängsel runt handlederna sedan armarna vridits upp på ryggen.

Några blöder och blodpölar syns litet varstans på bilderna. Naturligtvis kan ynglingarna ha gjort sig själva illa under våldsamt motstånd mot tjänsteman. Men jag misstänker att tjänstemännen bjudit till en hel del de också.

Vandaler och huliganer är de, ungdomarna som har slagit sönder vad de har kommit åt längs Tallinns turiststråk och i andra delar av stadens centrum, försäkrar premiärminister Andrus Ansip.

Vad de än är, och säkert har många av dem som burit sig mest vildsint åt varit huliganer och allt möjligt annat, ändå är kravallpolis och militär som hårdhänt ger sig på företrädesvis ryska ungdomar i Tallinns centrum ägnat att väcka oro.

För alla vet det Andrus Ansip inte säger, nämligen att relationen mellan ester och ryssar i Estland inte är bra och att spänningen mellan befolkningsgrupperna har ökat, inte minskat med åren.

Förflyttningen av bronssoldaten ”Aljosja”, som i Tallinn stod som symbol för det storverk Röda armén faktiskt en gång uträttade, nämligen

befrielsen av östra och centrala Europa, inklusive Estland från det nazistiska kommandot, var en oförsiktig åtgärd av Estlands regering.

Man visste att en latent spänning kunde lösas ut i akut konflikt om man rörde detta monument som har varit viktigt för ryssarnas historiska självförståelse men man valde ändå att gripa sig verket an – sannolikt för att man ansåg sig vara i sin fulla rätt att göra det.

Och det är esterna naturligtvis. De är herrar i sitt eget hus nu. De betraktar inte ryssarna som befriare utan som ockupanter – med goda skäl. ”Aljosja” symboliserar ingenting gott, mer och mer ont i och med att bronsstatyn har blivit centrum för rysknationalistiska manifestationer av olika slag.

Varför skulle inte esterna få göra sig av med denna relik från en historieskrivning de inte vill vidkännas?

Till detta kan man säga att man har full förståelse för esternas känslor och synpunkter. Likväl måste man besinna att ryssarna är en etablerad befolkningsgrupp i Estland och alla har allt att vinna på att ryssar och ester kommer överens. Då är det viktigt att ingendera parten blåser upp allt de med rätta kan tycka om sig själva på tvärs mot de andra eftersom man då skapar aggressionsspiraler som kan bli svåra att bryta.

Ryssarna kan ju å sin sida hävda att de (allra flesta) har levt i Estland i hela sitt liv, att Estland är landet de har byggt och där de har skapat sig ett hem samt att den historieskrivning som är deras äger sin sanning. De har rätt till sitt ursprung, dess historia och dess symboler.

Förvisso har arrogantare element inom den ryska befolkningsgruppen gjort onödigt stor affär av detta sätt att tänka med påföljden att esterna har irriterats.

Men om man vill leva i fred med sina närmaste ska man välja omsorgsfullt vad man låter sig provoceras av. Inte minst eller alldeles särskilt när man själv har makten.

Yrsa Stenius