Affärerna avslöjar de rikas arrogans

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Cecilia Stegö Chilòs avgång från kulturministerposten väcker hos mig inga andra reaktioner än ett torrt "Javisst - sådana är politikens villkor".

Med sin kompromisslösa nyliberala renlärighet och sitt självsvåldiga sätt att förhålla sig till gemensamt beslutade lagar hade hon från första början inget i Fredrik Reinfeldts nymoderata regering att göra. Det borde hon ha insett redan när hon blev tillfrågad. Nu har hon i stället i tio dagar fått lära sig vilket pris den fåfänga hungern efter köttgrytorna betingar.

Maria Borelius veckolånga Golgata-vandring i medierna väcker något mer blandade känslor. Hon är ingen ideologiskt låst person som Cecilia Stegö, snarare en ganska formfulländad exponent för en livsstil som är utbredd nog för att göra henne omedveten om att den kan ifrågasättas.

Maria Borelius är säkert helt klar över att hon är ett rött skynke för alla Fi-feminister och andra som avskyr hennes biologiserande särartsfeminism. Men jag tror inte hon förstod hur provocerande hennes välbärgade, välvårdade och väloljade uppenbarelse blev i offentligheten i samma sekund hon hävdade att hon inte hade råd med laglig barnflicka.

Politiskt och socialt har jag inget till övers för de kretsar Maria Borelius rör sig i och identifierar sig med. Likväl kunde jag känna ett stygn av medlidande med henne när jakten drog i gång i medierna i förra veckan och hon stod där överrumplad, handfallen och besviken.

Trots allt såg jag en människa framför mig, en människa som kläddes av sitt liv, sin integritet och självrespekt. Hur mycket man än med rätta kan hävda att hon hanns ikapp av sitt sätt att leva, att hon inte tillhör den kategori människor det i första hand är synd om i detta samhälle, kände jag mig illa berörd.

Det vilar något obscent över en människa på väg att fläkas upp inför masspublik och det stänker även på dem som begår förrättningen. Därmed har jag inte uttalat någon kritik mot medierna som har skött sitt jobb. Varken mer eller mindre.

När Maria Borelius öde gick mot sin fullbordan gjorde jag en smula beklämd reflexionen att sådana här avklädningskarnevaler av allt att döma är oundvikliga i den moderna offentligheten där stenhårt konkurrerande medier både seriöst vakar över grundläggande moral och lättsinnigt säljer moralism på realisation. Jag befarar att vi alla far en aning illa i vår själ när det moraliska underhållningsvåldet går på som värst. Ett slags skoningslöshet breder ut sig i våra vardagsrum och i skoningslöshetens kölvatten sticker självrättfärdigheten upp sitt fula tryne.

Kanske berodde min beklämning inte bara på att jag tyckte synd om någon man inte skulle tycka synd om. Till en del berodde den på en trist iakttagelse:

Illa till mods insåg jag nämligen ganska snart att turerna kring handelsministern och de andra självs-våldiga ministrarna i Reinfeldts regering inte berättade något nytt utan en nygammal historia om de rikas separatism och arroganta politiska attityder i detta samhälle.

De berättar något vi har vetat men på senare tid inte orkat reagera tillräckligt starkt på. Nämligen att Sverige sedan mitten på åttiotalet har förvandlats från ett folkhem till ett kontinentalt klassamhälle, i och för sig grundat på en anständig välfärdspolitik, men med hög tolerans för dramatiska skillnader i levnadsomständigheter, så dramatiska att de sämst och bäst lottade i detta samhälle inte lever i samma land.

Den här utvecklingen, som alla socialdemokratins ideologiska tänkare har varnat för, har i hög grad ägt rum under socialdemokratiskt styre.

Om det beror på att socialdemokratiska ledarna själva har blivit rika eller på att politikens domvärjo har krympt drastiskt till förmån för marknadens må vara osagt. Ingetdera alternativet gör en glad.

Yrsa Stenius