Sluta drömma om Persbrandt!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tidningen Mama har gjort en undersökning bland sina kvinnliga läsare.
1 300 mammor i åldrarna 20 till 45 fick välja vilken kändispappa de helst skulle vilja ha barn med. På andra plats hamnade Mikael Persbrandt.
"Hej omdöme!" som min polare Ulf sa när Andreas Axelssons flickvän blev kär i Tony Olsson.
Dessutom undrar man ju - skulle inte det här vara de smarta kvinnornas år? 2006.
Året när Geena Davis blev Amerikas första, visserligen fiktiva, men ändå kvinnliga president. Tätt följd av den betydligt mer verkliga Michelle Bachelet i Chile, och troligtvis också snart Tarja Halonen i Finland. Tre kvinnor som har så mycket gemensamt enligt tidningarna just nu (just för att de är kvinnor) att man bara väntar på att de snart skall börja menstruera samtidigt.
Hur som helst. Tillbaka till en av våra drömfarsor för år 2006 - Mikael Persbrandt . Jag är ledsen över att behöva säga det, men här ser jag en viss hake inför drömmen om en ny, mer jämställd och bättre världsordning.
Någonstans måste vi nog börja drömma om en annan sorts snubbar om vi menar allvar med vårt snack om kvinnliga statsministrar och direktörer och styrelseledamöter.
Vad vi behöver drömma om är män som kan tänka sig att vara Commander in chief för blomsterarrangemang och dukningar och servettringar när deras fruar intar Vita huset. På samma sätt som de också kan tänka sig att vara generaldirektörer för gympapåsar och läxläsningar och dammråttor och Delikorvar om de bor på något annat ställe.
Ska man erövra världen, hinner man inte rädda män på deken. Och ska man rädda män på deken, hinner man inte erövra världen. Dessvärre, kanske jag ska säga. För det vore naturligtvis behjärtansvärt om man hann med båda delarna. Men det är svårt. Och även om man säkert kan intala sig att man är en hypermodern Mama-morsa som har köpt en hypermodern barnvagn med tre hjul och ett svängbart styre (som i och för sig säkert har alla de tekniska förutsättningarna för att vingla hem i sicksack tillsammans med sin man från krogen) så går det väldigt långsamt att ta sig fram på det sättet.
Räddningsprojekt som manliga 40-plussare som häckar på puben när de inte bygger rumsavdelare av pizzakartonger där hemma, tillhör den typen av kvinnliga aktiviteter som det kommer att bli svårare och svårare att hinna med i framtiden.
Och det inte det enda som kvinnor kommer att ha mindre tid för framöver om vi nu menar allvar med vårt snack om att vi verkligen vill ha fler kvinnliga ledare runtom i världen.
Ta till exempel vår nya fiktiva tv-president Mackenzie Allen. En utopisk "jag är inte bara president - jag är mamma också". För det verkar ju vara det som är dealet för att vi ska acceptera den nya världsordningen. Ungefär som när man säger till en unge att du får spela fotboll, så länge det inte går ut över ditt skolarbete.
Vi kan acceptera en kvinnlig president, så länge den kvinnliga presidenten nattar ungarna, och har normala och pubertala mor och dotter-konflikter, och sätter upp "middagar med familjen" som en helt ny punkt på presidentens dagliga schema.
Vilket möjligen fungerar i en tv-serie, man knappast i verkliga livet.
Och varför skulle det? President Bartlet behöver aldrig sitta med benen i kors på golvet och borsta håret på ungarna för att visa att han är en bra människa. Det räcker att han citerar några rader på latin för avkomlingarna vart fjortonde avsnitt så är han hemma. Men en kvinnlig president ska kunna pendla mellan dragningar i "the situation-room" och läsningar av "Hej lilla kyckling gul" i barnkammaren.
Varför förväntar vi oss egentligen att en kvinnlig president ska hinna med sådant som män i karriären aldrig någonsin har hunnit med. Inte ens en vanlig egen företagare i Säffle.
Eller är det fortfarande den allra mest förbjudna tanken? Kvinnor som skaffar barn med män som är kapabla att ta över hela föräldraansvaret. Inte halva, och inte delar av det, utan hela. Och kvinnor som väljer hela makten.
Lena Sundström