Capote slapp nog hämta på fritids

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag ringde till min man. Meddelade honom att jag tänkte dra upp till Umeå i sex år och ta med mig en Harper Lee och en dator för att skriva på det stora litterära reportaget.

Men han verkade inte riktigt tända på idén.

Istället sa han något om att det var "fritidshemmens dag" och att det var bra om jag var där före klockan fyra.

"Det är din tur att hämta. Barnen skall tydligen sälja lotter", sa han. "Och sedan är det bullar och saft."

"Jag vet", sa jag fast jag egentligen hade glömt det. Och sedan tänkte jag att Truman Capote antagligen aldrig behövde sitta och äta bullar och dricka saft eller skjutsa till någon fotbollsträning eller komma ihåg att köpa mjölk på vägen hem eller lyssna på Bä bä vita lamm - rullerullerull. Att Truman mer verkar ha kört stilen "jag köper ingen mjölk men jag skriver ditt namn i kursiv stil på försättsbladet om du ger mig sex år av ditt liv". Vilket är en ganska bra deal, åtminstone om man är Truman som tillägnar, och inte sambon Jack Dunphy som blir tillägnad.

Jag menar, ge mig ett par feta dubbeldörrar i ek som jag (eller någon liten Agnes) kan stänga så att "mor får jobba ifred". Låt någon komma in med nyvässade pennor och en nystruken tidning samtidigt som avkommorna springer utanför och leker med tunnband.

Då skall ni fanimej få se på stor litteratur. I alla fall är det ju sådant som man gillar att sitta och intala sig. På samma sätt som konstnärer intalar sig att de skulle skapa stor konst om de bara fick dricka absint och skära av sig öronen. På samma sätt som musiker intalar sig att de skulle skapa stor musik om de bara fick knarka ner sig lite grann.

Att det helt enkelt måste ha varit lättare förr när det inte fanns så mycket jämställdhet. Förutsett att man var en man förstås. Men i alla fall. Ett flöde av kreativitet och en helvetes massa fruar och barn, och sedan en självutlämnande biografi som man kan tjäna pengar på när man förnekar sina barn en gång till - den här gången offentligt.

Ångest, ångest och ingen som stör. Ångest som blir till poesi istället för magkatarr, och som man kan ragga på det motsatta könet med.

Att det sedan finns en överhängande risk för att det "fria kreativa livet" istället skulle innebära att man hamnade i en soffa med alldeles för många Seinfeld-repriser och Discoveryprogram, det är sådant som man gärna förtränger. Då är det mer intressant att sitta och spekulera i hur det skall gå med konsten och lidandet och den totala hänsynslösheten i framtiden när alla har blivit hyggliga, jämställda och delaktiga?

Om det blir som i den där Metallica-dokumentären när sångaren skall straighta till sig och få ordning på sitt liv och bara göra hårdrock på kontorstider? Eller om det blir som när Lundell skulle sluta dricka och fansen ställde sig framför scenen med banderollen "Börja sup igen, Uffe!"

För så är det ju. Allting har ett pris. Och de flesta av oss har kommit på att det antagligen inte är värt det. Om man kan vara Michael Nyqvist och sedan gå och hämta ungarna på dagis och lyssna på rullerullerull, så får det väga upp drömmen om att bli en Klaus Kinski som dör i sin egen ångest.

Jag antar att det är därför som Henke Larsson åker hem.

Jag antar att vi kommer att få se mer och mer av det framöver. Den yngre generationen med Bergman-typer kommer att komma hem på kvällarna eftersom de ska upp och laga frukost till ungarna på morgnarna. Och sedan blir det inte så mycket självutlämnande litteratur (eftersom självutlämnande litteratur tenderar att vara mer utlämnande för någon annan). Den yngre generationen med Plath-kvinnor slipper på samma sätt förhoppningsvis gasa ihjäl sig och författare som Lagerlöf slipper välja ensamheten för att de inte hittar någon man.

Lite sämre litteratur och lite sämre teater och lite sämre konst och lite sämre fotboll. Kanske är det priset som vi alla får vara med och betala.

Lena Sundström