Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Var inte så rädd - folk är ju snälla

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Regnet vräker ner, vindrutetorkarna går på max, och jag backar med bilen och hör något som låter som en ljudeffekt från filmen Titanic. Plåt som sakta ger efter och som jämrar sig i slow-motion. Åtminstone är det vad jag tycker mig höra.

Så jag slänger mig ut, bara för att upptäcka att jag har lämnat två krockade bilar bakom mig, en ny som har fått en kvaddad lampa och en gammal rostig rishög som knappt ser ut att rulla och som har fått stora delar av sidan intryckt.

Att jag har backat in i båda bilarna är en praktisk omöjlighet, så jag stegar och mäter och försöker göra en egen brottsplatsundersökning, vilket går sådär, och tillslut ger jag upp och skriver två förvirrade lappar i stil med "Hej! Jag vet inte om jag har backat in i din bil".

Sedan väntar jag på att telefonen skall ringa.

I bekantskapskretsen är de flesta övertygade om att båda bilägarna kommer att ta chansen att blåsa mig för att få sina bilar lagade, alldeles oavsett. För att det är så samhället fungerar nuförtiden. I alla fall är det vad de tror. Att "Plötsligt händer det!" och ägaren till den rostiga Toyotan har bara att casha in. En intryckt sida med kaross och allt, det måste röra sig om flera tusen.

En dag går, två dagar går utan att någon hör av sig. På den tredje dagen ringer telefonen och en man presenterar sig och säger att det är han som är ägaren till det rostiga vraket. "Ingenting av det här är ditt fel lilla vän", säger mannen och skrattar och berättar att han har blivit påkörd av en buss tidigare i veckan. Och sedan är det tack och hej.

Och bara en stund senare ringer bilägare nummer två och säger att hans framljus har varit trasigt sedan tidigare. Nu är det visserligen ännu mer trasigt, men han har en polare som har lovat att hjälpa honom gratis. Och sedan är det tack och hej även där. Och kvar sitter jag med en känsla av att jag har varit med om någon slags övernaturlig händelse. Sådant som egentligen inte skall kunna hända - inte idag.

Och ändå händer det ju hela tiden.

Folk lämnar in klockor och plånböcker och mobiltelefoner och trasiga kramdjur på polisens hittegodsavdelningar. Folk springer efter en i tre kvarter för att man har glömt sina handskar i kassan på Konsum. Och ändå får vi hela tiden lära oss att vi skall vara rädda för varandra.

På de nya moderaternas hemsida kan man se en kampanjfilm där en kvinnlig röst talar om för oss att vi lever i ett land där folk inte längre vågar gå ut på kvällarna. Att brottsligheten i samhället ökar. Vilket låter rätt mycket som de gamla moderaterna om ni frågar mig.

Men nu är det alltså de nya moderaterna, och de nya moderaterna målar upp en bild av Sverige som mest påminner om ett Johannesburg by night. Vilket säkert kan funka som en valraggare i vissa kretsar. Samtidigt som man inte kan låta bli att fråga sig: Vad är poängen? Vad är vitsen med att försöka skrämma upp människor till någon slags sjutillhållarlås-tillvaro där ingen längre litar på någon, och där alla utgår ifrån att alla blåser alla, utifrån någon slags logik om att " om jag är ärlig så kommer bara någon oärlig jävel att utnyttja det så det är bäst att vara oärlig redan från början". Hur räddar man ett sådant samhälle från en total kollaps? Med fler poliser? Eller med hårdare straff?

Och vad är det vi skall vara så rädda för?

Vi bor i ett av världens allra mest trygga hörn. Under de senaste tio åren har den anmälda stöldbrottsligheten till och med minskat med 9 procent i Sverige. Och även om det finns människor som blir hitlurade för att springa omkring och snatta prylar i butiker i Malmö och även om det finns en hel rad andra, betydligt större problem som vi behöver ta itu med, så kollapsar inte ett fun-gerande samhälle så lätt. Ett fungerande samhälle kollapsar bara om vi låter oss övertygas om att det verkligen håller på att kollapsa.

Och det är nog det enda som vi egentligen borde vara riktigt rädda för. Cyniska nymoderater som vill få oss att gå omkring och vara rädda för varandra. Trots att rädda människor antagligen är det allra farligaste som finns.

Lena Sundström