Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Ibland behöver vi tro på något stort

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-29

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tomten som hette Andreas lyfte på skägget för att ta sig en snaps, och i samma ögonblick slutade sju-åringen där hemma att tro på tomten. Jag antar att det var på tiden. Man kan inte gå omkring och tro på en skäggig gubbe som dimper ner från ovan hur länge som helst.

Förr eller senare måste det ta slut, för av någon anledning har jag aldrig hört talas om en 33- åring som fortfarande tror på tomten. Man skulle helt enkelt bli ganska ensam.

Det är en sak att tro på ufon,

eller på att Elvis fortfarande är smal och lever och kör omkring i en rosa Cadillac. Då finns det föreningar som man kan gå med i, och likasinnade som man kan hänga med på fritiden.

Men att sluta tro på tomten

eller påskharen efter en viss ålder handlar om ren överlevnads-

strategi. Man vill inte bli ett skämt på jobbet. "Säg inget till Åke, för han vet inte om att tomten inte finns på riktigt och han har precis varit och Fed Exat en 50-sidig inlaga upp till Nordpolen."

Annat är det förstås med den där andra skäggiga farbrorn som även han brukar dimpa ner från himlen, han som julen ursprungligen handlar om, och som många vuxna fortfarande tror på.

En skäggig farbror - som går på vatten och botar sjuka med handpåläggning och återuppstår från de döda för att sedan sitta på sin faders högra sida i evighet, amen - är av någon anledning ett mycket troligare scenario för oss människor än en skäggig farbror som flyger jorden runt i en släde med alla sina renar.

Frågan är förstås varför. Fantasi som fantasi och behov som behov. Den ena farbrorn måste man sluta tro på efter en viss ålder för att betraktas som normalbegåvad. Den andra kan man fortsätta tro på även i vuxen ålder - man kan till och med bli USA:s president och kamma hem röster på att man tror.

Om George W Bush i stället hade sagt att han fortfarande tror på tomten? This war is for Santa! Hade det ändå varit någon som hade röstat på honom då? Och vari ligger egentligen skillnaden? Allvarligt.

Alla vet att tomten behöver hjälp på traven, annars blir det ingen tomte. Någon måste springa i väg och köpa tidningen för att han över huvud taget skall dyka upp. Och när det gäller frågan "Finns det några snälla barn här?" så har den aldrig haft någon relevans över huvud taget.

Tomten levererar inte paket om man inte själv inhandlar dem.

Och samma sak är det med Jesus. Hela grejen går ut på att alla som tror måste vara med och låtsas, annars fungerar det inte.

Gud blåste liv i Adam och skapade världen på sex dagar och på den sjunde gick han på mellandagsrea på Onoff.

Någonting ditåt. Går man med i den gemenskapen behöver man inte känna sig ensam. Det är förvånansvärt många normalbegåvade människor som är med och leker den religiösa leken även i vuxen ålder.

Och inget fel i det. Tvärtom. Folk får tro på precis vilka gudar eller avgudar de vill, så länge deras gudar inte uppmanar barnflickor att mörda, bosättare att bosätta annans mark eller präster att fördöma homosexualitet.

Det är nog bara att vara glad över att det fortfarande finns några kvar som tror på att det finns ett helvete där man får brinna om man inte är snäll. Ett andligt optionsprogram som kan motivera delar av mänskligheten till att göra gott även när det inte är lönsamt, och någon slags vuxen-

version av "du får inga julklappar om du inte är snäll" för de som har blivit för stora för att tro på tomten.

För det mesta klarar vi oss andra, de icke troende, riktigt bra på egen hand i vår sekulariserade tillvaro. Vi lever i en del av världen där de flesta av oss har råd, och tar oss råd, att varken tro på tomtar, vättar, Gud eller Jesus. Och det går bra. Vanligtvis.

Vi förklarar saker utifrån vetenskap och löser problem med kunskap och pengar och glömmer att det finns tillfällen när vi alla har ett behov av tro på något som är mycket större.

En ödmjukhet inför att det finns saker som inte alltid måste förklaras, och saker som inte alltid kan lösas. Saker som är så stora att inte ens en statsminister eller en utrikesminister kan rå på det.

Hur gärna vi än vill det.

Läs mer:

Lena Sundström