Hatobjektet Popova har rört om i grytan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det ringde hela dagen i går. Journalister som ville veta vad jag tyckte om bildandet av ett feministparti och ingår jag möjligen i innersta kretsen som smider planer för ett sådant parti?
Nej, jag ingår inte i någon krets. Mitt stora problem är att jag får panik vid gruppträffar. Jag har flera gånger försökt att gå på större feministiska samlingar men det slutar alltid på samma vis, att jag måste gå för att inte förvandlas till ett gubbslem som vill skjuta varenda hennafärgad lugg som vill att vi alla ska tycka samma eftersom vi är medsystrar.
Vad min kollektiva skräck beror på kan vi analysera en annan gång. Att hotet eller löftet om ett feministiskt parti åter bubblar upp till ytan just nu känns inte helt oväntat. För vem har dominerat debatten den senaste månaden? Vem har gått upp i ringen mot varje "radikalfeminist" tevesofforna kunnat skaka fram tillräckligt snabbt? Vem har lyft på forskarnas kistor och krävt att de stiger upp, in i dagsljuset och börjar prata ur skägget? Alla (vänstervridna) feministers hatobjekt nummer ett: Susanna Popova.
Hennes nya bok där hon ger sin egen speciella analys av det feministiska tillståndet i landet säljer säkert smör just nu. Inte för att boken i sig kanske är så mycket att hänga i julgranen. Den ter sig lite hafsigt skriven. Hon kritiserar "unga mediafeministers" utseende i samma andetag som hon förargat sågar Linda Skugges recension av Björn Ranelids utseende, hon snickrar ihop en egen undersökning som hon menar är det slutgiltiga beviset på att "folket" inte är feminister men blundar för det faktum att "folket" ju ändå kan vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Hon menar att politiker som Mona Sahlin är elitister genom att vilja dela föräldraförsäkringen utan att förklara vad hon vill ha i stället; populister utan förmåga att komma med egna idéer och visioner?
Jag har tänkt på att Susanna Popova ofta försöker se cool ut när hon debatterar med feminister. Ni vet, "här står jag och känner mig sval och oantastlig". Samtidigt så kan man nästan se hur hon får hålla tillbaka för att inte underläppen ska börja darra och nävarna åka upp.
Ändå, Susanna Popovas bok kanske inte är ett framtida mästerverk, men hon rör runt i konsensusgrytan och det var länge sedan någon försökte göra det. Hon provocerar genom att med ett borgerligt perspektiv tafsa på frågor som vänsterfeminister anser sig ha patent på. Och nu smids det alltså planer på ett feministiskt parti, delvis som en motreaktion. Och varför inte? För till skillnad från Susanna Popova tror jag inte att jämställdhetsfrågor bara intresserar eliten. Tvärtom. Jag tror inte att det kan bli ett gränsöverskrid-
ande parti där
feminister från
hela höger- till vänsterskalan kan förenas men däremot tror jag att ett sådant (vänster)parti kan komma att sätta en enorm press på de redan etablerade partierna som hittills mest lekt att de tar jämställdhetsfrågor på allvar. Det kan också bli ett alternativ till vänsterpartiet i synnerhet med Gudrun Schyman som partiledare.
Men ett nytt feministparti får gärna också välja människor till "partitoppen" som inte bara utgör den
homogena gruppen - Ebba Witt-Brattström, eller med andra ord - vita medelålders högutbildade intellektuella kvinnor. Nya namn måste beredas plats, från olika samhällsskikt och bakgrund. Om jag skulle rösta på ett sådant parti återstår att se. Om det skulle bli långlivat är en helt annan fråga.