Vi hoppas att inget lik ska flyta i land
En strand vid Medelhavet, jag pryder tornen på vårt sandslott, vår fästning, med benvita snäckor.
Molnfri himmel, slösande sol över vår strand, en av alla de stränder som nu fylls av semestrande européer.
Svettande, solkrämiga, glassmumsande breder vi ut oss.
Fylliga kroppar i små badkläder.
Välmående, så alltför välmående.
I sanden bygger vi våra sandslott, slår ihjäl semestertristessen, varats olidliga lätthet.
Nu har vi den där tiden vi jagar resten av året och vad ska vi göra med den?
Bygga fästningar i sanden, få tid att tänka – undvika att tänka.
Låta bli att tänka på dem som i tiotusentals kommer över Medelhavet, de som föddes på fel sida vattnet.
Undvika att reflektera över siffrorna publicerade i italienska La Repubblica för några veckor sedan, siffror som visar att sedan januari i år har minst 2 532 flyktingar drunknat när de försökt ta sig till vårt Europa.
1 633 av dessa var på väg mot Italien dit flyktingarna varje dag fortsätter att komma i små eländiga båtar, lastade långt över alla bristningsgränser med människor som vill ha vårt liv, nå vår värld.
De begär inte ens glassen och solstolen, bara möjligheten att få leva och kunna försörja sig och sina familjer.
Men Fästning Europa är inte byggd på lösan sand, vi som besitter stränderna på den rätta sidan vet att bygga våra murar starka och ointagliga.
Vi klarar att blunda inför rubrikerna om de tusentals döda, låta siffror vara siffror i stället för människor.
Att flyktingarna är ett problem för hela EU är det enda beslutsfattarna är överens om. Hur det ska lösas tycks olösligt. Inget land vill ha de icke önskvärda.
Enklare då att i solstolen bläddra förbi nyhetsbilderna på dem som misslyckats med att ta sig till vår solsida, skynda förbi bilden på ett drunknat barn, övertäckt med en filt, på en strand där allt redan är för sent.
Smörja in de egna barnen med solskyddsfaktor 50, gå och köpa varsin glass till, fortsätta att jaga lyckan och hoppas på att inga flyktinglik flyter i land på just vår strand.