Jag tror snart att jag spyr på Britney
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
J
ag önskar att alla småtjejer av i dag, som älskar Britney Spears, hade fått uppleva Madonnaeran. Nu är de fast med tjejen som slår knut på sig själv för att vara till lags. En riktig flicka med andra ord.
Jag hade hopp om Britney ett tag och jag tänkte att snart kommer hon att flippa, bli Courtney Love-liknande och bryta sig ur sin produktram men jag vet helt enkelt inte längre.
Jag erkänner mig djupt desillusionerad. Britney äger ett beteende som driver mig mer galen än vad hennes Lolitaimage någonsin skulle kunna göra. Jag klarar inte hennes undfallande flickimage. Symbolen för hur alla flickor bör vara. Så snäll, mjuk, söt, sexig, oskuldsfull, ödmjuk, tålmodig, pigg och glad (varje gång kameran slås på) att jag spyr. Så eftertänksam och funderande på det klyschiga vis som endast förvuxna tonåringar kan vara.
På frågan vad hon tycker om närgångna fans svarar hon i en intervju Aftonbladet i går att "det är snarare smickrande. Jag vill göra dem upphetsade, lyckliga och inspirera dem."
Hon vaknar varje morgon och kan inte tro att det här är hennes liv och så vidare. Och hela tiden samma leende, samma huvud på sned.
Jag blir provocerad av den enkla anledningen att hon symboliserar hela den flickroll som jag upplever som förödande och själv försökt leva upp till. Britney är en del i pusslet, som en liten lapp i könsrollskostymen som formar oss in i epiteten "män" och "kvinnor".
Jag saknar Madonna. Eller rättare sagt tiden när man var tolv tretton år och fullkomligt dyrkade Madonna. Här hittar vi till skillnad från Spears en avsaknad av vilja att vara till lags och finner i stället en rå sexighet, en för många provocerande lek med könsroller och sexualitet, ett finger åt etablissemanget som rynkade på näsan och skvallrade om huruvida hon legat sig till toppen eller inte, att hon åt män till frukost, att hon var farlig, elak, otacksam etcetera. Sedan kan man väl säga att även Madonna hade sina mörka faser, när hon pratade med babyröst och sjöng om att vara "like a virgin" och en "material girl".
Men det har alltid varit med något djävulskt i blicken. Som om hon drev med oss. Vilket hon säkert gjorde. Fullkomligt tvärtemot Spears. Nu var Madonna flera år äldre när hon slog igenom och de båda kommer väl från rätt skilda miljöer men, ja, en Madonna i dag för 12-13-åringarna hade inte försämrat världen direkt.
Christina Aguilera är ingen Madonna men har gått från löjlig Britneykopia (med bättre röst) till att faktiskt bli kul. Hon har börjat hänga med divor som Lil" Kim och skaffat sig konstiga frisyrer och fullkomlig fula och galna kläder.
I en intervjun på MTV häromdagen, ett reportage om inspelningen av den nya skivan, satt Aguilera nersjunken i en stol iförd turkosa glasögon och keps och var lite divigt blasé, svarade på frågorna men log inte på beställning.
Hon är den inte lika snygga, soliga och charmiga. Hon lever i skuggan av Britneys amerikanska radhusfasad men förtjänar mer.
Nu har man en tendens när man inträder i vuxenlivet att överdriva sakernas betydelse/fara (själv är jag väl feministparanoid eller något).
I en intervju på nättidningen Sourze som Ali Fegan gjort med journalisten Fredrik Quistbergh, som fick träffa Britney Spears i går, säger Quistbergh om fansen: "Jag träffade några fans utanför Sheraton ... de verkade väldigt kloka. De pratade om att Britney inte var någon förebild utan att det var viktigt att tänka själv och vara sig själva."
Och vem vet som sagt, om några år kanske Britney inte kan andas längre. Hon kanske bara måste rymma från maskineriet omkring henne, få vredesutbrott under tråkiga intervjuer, kalla Justin Timberlake en dålig älskare och agera i en riktigt bra independentfilm om hur svårt det är att vara kid in America.