Kommer du att ta tåget till Thailand?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Egentligen är det bara att vara glad. Från noll till hundra. Från en axelryckning till ett väckelsemöte. Vad skall man säga? Det råder något slags ”Halleluja-moment” när det gäller klimathotet ute i världen. Och som jag sa. Inte mig emot. Inte egentligen. Jag har alltid önskat att livet kunde vara lite mer som på film. Konfettiregn och folk som ställer sig upp på bänkarna och applåderar i slowmotion, eller som i ”Wag the dog”, en välregisserad gemenskap där kändisar armkrokar och gungar till stämsång samtidigt som de sjunger ”good old shoe, good old shoe”.

Vi är nästan där. Och allting känns så oerhört lätt. Att säga att man vill vara med och rädda jorden är lika enkelt som att stödja kampen mot cancer.

Jag är för fred på jorden.

Jag är mot bröstcancer.

Jag är mot miljöförstöringar.

Ni ser, det är inte svårt alls. Plötsligt står kändisar på rad och berättar om vad de gör för att rädda världen. Alla vill räcka upp handen och vara bäst i klassen, och ingenting är för litet, och ingenting är för stort. Någon lovar att byta till lågenergilampor, någon lovar att dra ut mobilladdaren, någon ”stänger av elen” när han inte är hemma (hur det nu går till?) och självaste generaldirektören för Naturskyddsföreningen säger att han lovar att hålla hastigheten när han kör bil (??).

Det viktiga är inte vad man säger eller vad man undanhåller utan det viktiga att man säger något, och alla får applåder och något frireligiöst i blicken.

”Stoppa klimatförändringarna” eller ”Rädda vår planet”. Som om man är Stålmannen bara för att man lovar att släcka lyset innan man går hemifrån. Glansiga trikåer och fladdrande mantel på – nu promenerar jag till affären istället för att ta bilen.

Glansiga trikåer och fladdrande mantel av – nu går jag över ån efter vatten och köper buteljerat stilla vatten som har körts upp i långtradare från Frankrike och holländska tomater, och torsk som har fraktats från Nordnorge och hela vägen bort till Kina, där fisken fileas av svinbillig kommunistisk arbetskraft, och sedan hela vägen upp till Norden igen. (Vilket påminner mig om när en representant från Findus satt i tv och hävdade att det inte är så långt bort till Kina som man kan tro, och reportern Fredrik Laurins trötta svar ”Kina ligger de facto på andra sidan jordklotet”.)

Hur som helst.

Kan vi rädda jorden? Nej, det kan vi inte. Det vore trevligt om det gick, och det är inte det att jag inte uppskattar att folk försöker. Eller att problemet uppmärksammas. Men svenskarna kommer inte att ta tåget till London, Mallorca eller Thailand i jul och vi kommer inte att nöja oss med att ge varandra äpplen från trädgården i julklapp.

Ökad tillväxt förutsätter högre konsumtion. Miljöproblem är något som vi exporterar när vi importerar varor.

Holländska tomater är billigare än svenska. Det är billigare att köpa en ny skrivare från Kina än att laga den man har.

I Dagens Nyheter läser jag om ett nytt jätteflygplan som står redo för att tillfredsställa svenskarnas solbehov, samtidigt som jag får veta att det krävs en 3 500 meter lång startbana bara för att fanskapet skall kunna lyfta med sina 582 passagerare, väskor, spritflaskor och sitt flygbränsle, och att premiumklassen klarar ”rumpor på upp till 47 centimeters bredd”.

Så vad vill jag säga med det här? Jag antar att jag vill säga att man inte förtjänar applåder om man ställer sig upp på ett AA-möte, och lovar att man skall sluta att dricka lättöl, samtidigt som man fortsätter att halsa starksprit.

Skall vi köra Halleluja-grejen? Gärna för mig. Ge mig ett Halleluja för höjda flygskatter. Ge mig ett Halleluja för höjda bensinskatter. Ge mig ett Halleluja för att tillväxten inte alltid ska prioriteras.

Sedan kan vi gunga i takt och sjunga stämsång.

Lena Sundström