Vi värnar ej svaga - vi skapar dem
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-12-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Många intressanta samtal sker i tvättstugan. Man står där bland klädhögar och delar tvättid med grannarna. Tjocka väggar hindrar mobiltäckning och centrifugen omöjliggör planerad avlyssning av privatpersoner med Bodströmska mikrofoner. Tanke och tunga vandrar. Som häromveckan när jag och ensamma mamman räknade ut att jag hade haft det bättre som student än hon som heltidsarbetande.
Eller när snickarens fru berättade hur skattemyndigheten fick för sig att hennes man jobbade svart. Det gjorde han inte, tyvärr. För när skattemyndigheten knackar på och anklagar ligger bevisbördan inte hos dem utan hos dig.
Om polis eller åklagare påstår att du har begått ett brott är det upp till dem att skaka fram bevis. Skattemyndigheten slipper.
Du ska övertyga dem, annars är du rökt. Snickaren fick betala 50 000 extra i skatt. Det är mycket pengar för en medelinkomst-tagare. Han hade inga svarta pengar och fick låna på banken. Fast det var inte handläggarens problem. Tvärtom var det vatten på kvarnen. Kan man betala är det indirekt ett bevis på att skattemyndigheten hade rätt. Kan man inte går man i konkurs. Systemet påminner mig om medeltida häxprocesser. Flöt hon var hon en häxa, sjönk hon var hon oskyldig. Och död.
I tvättstugan får man bjuda på egna historier. Som den om min vän fotografen. Skattemyndigheten frågar:
- Hur lever du? Ditt företag går halvtaskigt och du har inte plockat ut lön på ett tag.
- Nej, jag har inte haft råd. Jag har snålat, levt på en liten besparing och lånat av föräldrar och vänner om det har knipit, säger fotografen.
- Det tror vi inte på. Varför har du inte sökt bostadsbidrag, eller socialhjälp?
- Jag gillar mitt jobb, vill klara mig själv och inte ligga samhället till last. Jag jobbar inte svart. Är det straffbart att vara en dålig företagare? Om jag ska söka bidrag kan jag inte ha någon firma. Bör jag sälja den och sluta fotografera?
- Ja, du kan jobba med något annat.
- Men arbetslösheten är hög och jag är bra på det jag gör, om än inte rik.
- Du kan söka bidrag som alla andra.
Där sluts cirkeln. Hanka sig fram på egen hand uppskattas inte. Storebror vill ha koll. Det finns en liten följdberättelse. Handläggaren på skattekontoret telefonterroriserar fotografens föräldrar. Hon jagar den gamle fadern och tjatar om lånehandlingar och kvitton tills han får en hjärtinfarkt. En alldeles färsk och sann historia. Ilfart med ambulans och ballongsprängning i Örebro. Nu ska fadern vila men jag misstänker att skattehandläggaren inte tänker göra detsamma.
Ibland talar jag med min 90-åriga granne om förr och nu. Om tjänstemannaansvar, till exempel. Det låter som en legend för något sådant finns knappast i dag. Handläggare gör bara sitt jobb.
När de begår misstag och orsakar personliga katastrofer är det inte deras problem och de kan inte personligen ställas till svars för sina beslut. Jag är bekant med en kvinnlig kronofogde.
Hon kan sucka djupt och säga att hon har haft en dålig dag på jobbet. "Två vräkningar", pustar hon, "och en var skitjobbig. Hotade att skjuta sig, förstörde nästan min dag." Jag ryser av sådana uttalanden. Jag vet att man inte ska skjuta pianisten, men vem ska man då få skjuta?
Någon har ju skrivit reglerna och alltför ofta är de är så snäva att man tvingas fuska för att klara sig. Det är myndigheterna medvetna om.
Skulle till exempel en restaurang av någon anledning inte vara passande kan skattemyndigheten eller hälsovårdsnämnden granska. Ryker man inte på det ena gör man det alldeles säkert på det andra.
Det finns så många regler att det i princip är omöjligt att vara felfri även om det är ens avsikt. Tumskruvarna sitter där och kan dras åt närhelst det passar överheten.
Bredvid min tvättstuga finns en liten låst toalett. Ibland är den uppbruten av någon övernattande hemlös. Jag tror att de hemlösa är de ultimata goda medborgarna. De gör vad som förväntas. Ingen vilja eller ork att ta hand om sig själva, de sträcker i stället ut handen, precis som det ska vara. Vad snopet när hjälpen uteblir. Hjälp får man om man är lite lagom halvsvag.
Väl stark att klara sig på egen hand men slug nog att säga att man inte kan. Och när jag går upp med min nymanglade tvätt tänker jag att vi inte alls värnar om de svaga. Vi skapar dem.