Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Vi bygger våra egna Stasiarkiv på internet

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-20

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Arboga har två små barn avlidit efter att de och mamman blivit knivskurna. Pappan, tillika ex-mannen, är en av de misstänkta. På sin blogg har mamman skrivit om barnen, skilsmässan, sin nye man och tomtebolycka, och en teori är att det har triggat igång mördarens - vem det nu än är - avund och sinnessjuka agerande.

Även ex-mannen har haft en blogg och inför öppen ridå skrivit om den gamla relationen, kärleken till barnen och känslorna för en ny flickvän. Mammans nye man har också bloggat.

Att skylla dådet på mammans blogg är som att säga ”du blev våldtagen för att du hade kort kjol”.

Ändå: vad driver människor att offentligt vända ut och in på sina själsliv?

Den nya journalistiska trenden: så fort en människa hamnar i medialt fokus kastar sig reportrar över deras blogg eller facebooksida i jakt på snaskiga detaljer.

Som nu i Arboga. Man letar fakta och ledtrådar i gamla inlägg, citerar offers och gärningsmäns lösryckta ord och tar uttrycket socialpornografi till nya höjder - eller bottendjup.

Vad får tusentals människor att blogga om det allra mest privata såsom förlossningar, barnens sjukdomar eller kärlekslivet, och tillsammans bilda ett gigantiskt offentligt och gratis skvallermagasin? Människor med plats i etern putsar på sina varumärken med hjälp av bloggar, men varför slänger andra dagligen upp sina liv till allmän beskådan?

Jag provade att blogga i ett år. Halvanonymt, på engelska och i hemlighet. Trodde jag. Snart hade jag fasta läsare över hela världen.

Att någon i Massachusetts kommenterar min blogg är en sak, men när vänners vänner och fiender gör det, kommer det alltför nära inpå.

Jag trodde mig kunna hålla distans men det privata är mest angeläget och flera gånger överträdde jag den osynliga gränsen.

På nätet är ingenting privat. Att man skriver hemma i mysfåtöljen iförd pyjamas är bara en illusion, för bloggen är en stor projektionsduk som kan missbrukas efter behag.

Människors lust att ”skriva av sig” tycks oändlig. Hur mycket tid lägger de på sina bloggar och hinner de ens leva mellan inläggen?

När jag som liten skrev dagbok pressade jag mig själv att göra nya saker för att ha något att skriva om. Blir livet med blogg mer innehållsrikt?

Det är häftigt med respons på sin existens och att få en offentlig röst i en värld där det tidigare har varit få förunnat. Bloggandet är också en fantastisk demokratiseringsprocess. Nya röster når samhällsdebatten, välutvecklade tankar som inte får plats i tidningarna där allt fler tävlar om allt mindre utrymme. Samtidigt lämnar man ut sig själv och skapar elektroniska spår som sparas och lagras för att användas av vem som helst till vad som helst, när som helst. Vi talar förskräckt om bevakningssamhället men bygger frivilligt alldeles egna Stasiarkiv.

Vad kommer våra vuxna barn en dag att säga om att vi hämningslöst bloggade om dem när de var små? Tänk om någon sjuk jävel har tapetserat sitt sovrum med deras oskyldiga nakenbilder.

Eller att de nekas försäkring för att en nitisk tjänsteman har läst om deras sjukdomar på föräldrarnas bloggar.

Tänk om de inte tillåts ta körkort på grund av någon gammal bortglömd adhd-diagnos som legat och slaskat i cyberevigheten.

Jag läser mycket bloggar. Flera är genuina och en del geniala, men många är alltför godtroget öppenhjärtliga.

Fortsätt gärna skriva, men ha i åtanke att om det händer dig något så finns dina ord i tidningen i morgon - gärna felstavade för autenticitetens skull.