Har du hamnat i skuld Göran?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den som är satt i skuld är icke fri, var det någon som sa för ett antal år sedan varefter han satte statsfinanserna i skick med bestämd hand.

Sentensen rann mig i hågen häromdagen när medierna rapporterade att Göran Persson har bestämt sig för att sälja sina tjänster till konsultföretaget JKL. Vad företaget riktigt sysslar med och vad Göran Persson närmare bestämt ska göra har jag inte fått klart för mig. Men så mycket har jag inhämtat att jag vågar påstå att JKL inte står för några socialdemokratiska visioner eller samhällsprojekt.

Av partikamrater i politik och medier har Persson fått massiv kritik för sitt val av arbetsgivare. Bättre förståelse har han rönt bland borgerliga ledarskribenter som inte förmenar en före detta statsminister, som legat i selen i tio år dygnet runt, rätten att tjäna en del pengar på det erfarenhetskapital han har skaffat sig.

Den sistnämnda synpunkten är enligt min uppfattning inte alldeles orimlig och rent allmänt har jag svårt för moraliserande brösttoner hos socialdemokrater som kan befaras hålla dygdens fana högt därför att de aldrig har utsatts för några frestelser.

Ändå kan jag inte låta bli att undra en del över Perssons beslut helt enkelt därför att däri faktiskt ligger något principiellt problematiskt:

Ska allt vara till salu till högst bjudande? Även en tidigare partiordförandes och statsministers socialdemokratiska själ – för det är ju ytterst den Persson säljer? Det är ju sitt andliga kapital, förvärvat och förkovrat under decennier i socialdemokratiska förtroendeuppdrag, som Persson nu ställer till en rik näringslivskonsults förfogande.

Naturligtvis kan detta konsultföretag använda Perssons kunskaper, råd och dåd till sådana samhällsprojekt som kommer oss alla till godo, men ändå måste man hålla kvar maktaspekten i minnet:

näringslivets maktambitioner och andra intressen sammanfaller inte alltid med löntagarnas ambitioner och intressen och nu har Persson valt att stödja näringslivet.

Jag missunnar inte Göran Persson höga inkomster i fortsättningen som tack för decennier i uppdrag som inneburit obegränsade arbetsdagar.

Men jag undrar ändå varför han måste tjäna så fruktansvärt mycket pengar till priset av åtminstone delar av sin heder när han inte precis blev lågavlönad pensionär när han drog sig tillbaka till sitt Torp.

Utan att ha minsta aning har jag börjat undra om den revanschistiska pojkdrömmen, som Persson har förverkligat genom att bli godsägare med nybyggd jättevilla mitt i Sörmland, har blivit en så dyr affär att statsråds- och riksdagsmannapensioner inte räcker till – inte ens påspädda med lite normalare uppdrag i styrelser och organisationer?

Kanske hade Göran Persson helt enkelt inget val? Endast näringslivet betalar de summor han behöver för att finansiera pojkdrömmens lån?

Nå, svaret på den frågan angår egentligen inte mig. Men jag kan inte låta bli att reflektera över vad som har hänt med allas våra föreställningar om hur framgång förväntar sig att bli belönad i det hoprasade folkhemmet.

Det är som om ett slags fartblindhet har brett ut sig bland framgångens män och kvinnor var de än befinner sig på den politiska skalan. Som kvitto på vad man har uträttat ska man få, inte mycket pengar så man kan leva bekymmersfritt och förverkliga rimliga drömmar, utan massor av pengar så man kan förverkliga vad som helst.

Hur mycket pengar Göran Persson i själva verket kommer att tjäna när hans arrangemang med pensioner, JKL och annat är klara vet vi inte. Men om svaret på frågan varför Göran Persson riskerade mycket av sitt eftermäle genom att ta ett principiellt tveksamt erbjudande lyder: ”den som är satt i skuld är icke fri,” så har vi i varje fall fått en förklaring.

Denna i sin tur tyder på att framgången genererar en plågsam hunger i vår tid.

Yrsa Stenius