Tsunamins offer har utnyttjats av politiker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tar det aldrig slut, tänker jag, förmodligen i likhet med många andra, när nyheten om att Johan Hirschfeldts Katastrofkommission med uppdrag att utreda tsunamins eftervård i Sverige har återinkallats. Mitt i känslosvallet efter de famösa tsunamibanden och allt vad de påstås innehålla har jag frågat mig om vi inte borde försöka analysera Sveriges förfärliga tsunamihantering i form av två olika problemkomplex.
Det ena gäller medierna och den forna parlamentariska oppositionen. Dess exploatering av drabbade människors vilsna vrede och förtvivlan anrikades inte bara till politisk utan också personlig förföljelse av Laila Freivalds, något som födde stråk av allmän oförsonlighet i landets andliga atmosfär. Det andra gäller Lars Danielsson och mystiken kring hans uppträdande.
Hatet mot Laila Freivalds kulminerade i SVT:s direktsändning från minneshögtiden på Skansen annandag jul 2005. Det närdes av den offentliga opinionsbildningen som länge hade drivit anklagelserna mot UD så hårt att människor började uttala sig som om Freivalds var skyldig till det lidande som åsamkats dem. Fakta fick aldrig någon större chans att göra sig gällande i sammanhanget.
Få har funnit det värt att understryka att inte ens en svensk räddningsorganisation föredömligt snabbt på plats i Thailand hade kunnat hjälpa utsatta svenskar de första dygnen mer än marginellt. Katastrofen inträffade på andra sidan jordklotet, omfattningen var gigantisk.
Få har noterat påpekandet från Katastrofkommissionens läkare Anders Milton att det inte är uteslutet men inte heller särskilt sannolikt att något enda liv hade räddats ens om Räddningsverkets resurser hade mobiliserats i samma ögonblick det första larmet nådde Sverige.
Självfallet har alla offer som led och fortfarande lider rätt till sin ilska och upprördhet. Men vi andra hade inte behövt hälla bensin på elden. Vi hade kunnat tala med förnuftets röst.
Det gäller ännu i dag. Hur illa till mods vi än kan känna oss över att turerna kring Lars Danielsson är så konstigt omöjliga att reda ut, så behöver vi inte hetsa i de drabbades namn.
Danielsson var bara en i den långa rad av beslutsfattare litet varstans i världen som inte omedelbart insåg innebörden i flodvågskatastrofen. Det är hans primära ”brott” gentemot dem som råkade illa ut. Hans övriga uppträdande är ett problem främst för honom själv och hans parti.
Därmed har jag behandlat det första problemkomplexet: bristen på förnuft i debatten.
Det andra problemkomplexet rör dimridåerna kring tsunamibanden och är en angelägenhet för det svenska samhället, socialdemokratin och dess självbild.
Man tror ju inte att det är Sverige som avhandlas när nyheterna berättar om ett regeringskansli där ansträngningar görs att radera krishanteringsdokumentation i förtid. Ännu osannolikare ter sig hela historien när raderingsförsöket avslöjas, därför att det misslyckades då någon hade gömt undan säkerhetskopior.
Så har samma ”någon” eller någon annan lagt alltihop i knäet på Svenska Dagbladet och som om inte detta vore nog avslöjar sedan undersökningen av banden att Lars Danielssons ord inte är att lita på. Det är tyvärr det minsta man kan säga även om man inte tillhör dem som ägnar sig åt att i offentligheten flå Danielsson levande.
Frågan jag ställer mig lyder: Har allt detta inträffat på grund av att något slags mentalt undantagstillstånd bredde ut sig i förvaltningsapparaten i och med kritikstormen efter tsunamin? Eller var det så här det brukade gå till i politikens och förvaltningens toppskikt när någonting gick på tok? Var avvikelsen denna gång endast kontrollen som följde på händelsernas allvar och omfattning? Jag bävar inför svaret om det någonsin går att få.