När är det egentligen dags att skaffa barn?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hallå där, kvinna – när ska du skaffa barn? Ung eller gammal? Med den eller den? Studier och jobb först eller asketstil med mosters husvagn på semestern? Jämställt och rättvist eller som alla andra? Sommarbarn eller vinterbarn?
Tänk om alla kvinnor slapp tänka på detta. Vilken ångestfri värld det skulle bli. Om alla kvinnor som inte vill ha barn fick känna så ifred, om alla kvinnor som vill bli chef först fick bli det, om alla tjugoåriga mammor som är klara med sin “frihet” fick känna så.
Men vi kvinnor är en jagad art. Och så himla lätt är det inte att vara politiskt korrekt och säga att man får skaffa barn när man vill. Att vänta är livsfarligt, då kan du bli utan.
Bästa åldern att skaffa barn, allt inräknat, är 21, bästa åldern rent fysiskt är 18. Detta är sant för det har jag läst i Joachims ”Illustrerad vetenskap”. När man talar om för kvinnobekanta i trettioårsåldern att de är mer än tio år efter sitt bäst före-datum blir de askgrå i ansiktet.
Det är inte rättvist att karlar kan gå runt med sin säääd i hundra år och på dödsbädden producera ungar med sina sekreterare. Men nu är det som det är. Vi råder inte över liv och död. Vill man ha bebisar måste man vara lite strategisk.
Själv har jag alltid trott att jag ska bli en kvinna med smala armar och dyra krämer som bor i en sekelskiftesetta med stuckaturer i taket, saknar tv och äter grapefrukthalvor och läser hela Svenska Dagbladet på söndagsmorgnarna. Som på kvällen löser söndagskrysset med ansiktsmask mellan NK-lakan och dricker grönt te ur Laura Ashley-kopp. Som träffar stiliga män med viktiga uppdrag och dyra klockor och som vet att uppskatta okända operetter.
En kvinna med perfekt hy som ser tio år yngre ut än sanningen och är med i bokcirklar.
Nu har jag stressakne, skrikrynkor och jagar barn med böcker i cirklar. När jag var 23 och väntade första dottern drabbades jag av en blixtkrigspanikattack. En urtjusig bög som jag pluggade engelska med
utbrast förfärad när jag visade magen ”Men du är ju så UNG!”
Då sjönk det in att jag var gravid. Vad har jag gjort? Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag inte vill ha barn innerst inne? Tänk om Joachim är homo? Tänk om jag är en grapekvinna?
Sedan fortskred graviditeten med dämpad ångest, och i vecka trettiosex föddes Hon. Jag förstod ganska fort att jag lika gärna kunde fått barn vid 19, jag har ju ändå bara ägnat mig åt trams sedan jag slutade gymnasiet. Och gymnasiet var ju också trams om sanningen ska fram. Och högstadiet var trams i kubik. Hela min uppväxt har varit en lång tramssträcka mot motherhood.
Det var inte meningen att jag skulle vara ung. Det var meningen att jag skulle bli en mamma som lär sina barn att inte bli ungdomar som ägnar sig åt trams. Ibland kan jag tänka att jag kanske borde varit en grapekvinna. Med ett rikt socialt liv, inget skräp på golvet och noll bajsstreck i barntrosor från Coop Forum.
Nu blev jag en sån som fick barn i stället. Ungt och tätt, ungt och tätt.
På lördagarna lyssnar jag på ”Ring så spelar vi” och ”Melodikrysset” och säger ”SHHHH!” när jag inte hör om det var vågrätt eller lodrätt åtta.
Och jag är så glad att jag har någon att säga SHHHH till. Och när allt kommer omkring smakar ju grapefrukt bara besk sur skit.