Ett barn av samma kön smäller inte lika högt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nyss fyllda 23 fick jag mitt första barn, en pojke. Känslan när jag såg honom för första gången är obeskrivlig. Det lilla örat, de små, små fjunen som täckte hela hans varelse. Hade detta liv skapats i mig? Snart kunde jag varenda hårvirvel utantill.

Åsynen av honom fick det att gå runt i huvudet och känslan har suttit i sedan dess. När jag ser på honom i dag är det med precis samma andakt.

Elva år senare kom mitt andra barn, en liten flicka. Folk undrar hur det känns. Vad är skillnaden på att vara en ung och en äldre mor? Och är det skillnad på att få en son eller en dotter?

Det allra bästa med att vara en äldre förälder: sämre hörsel. Då stod jag i givakt vid minsta pip. Nu hinner jag lugnt duscha klart eller dammsuga. Och jag behöver inte kontrollera att hon andas stup i kvarten.

Skillnaden på första och andra barnet? Ärligt? Andra gången är det inga pukor och trumpeter.

Så här: när jag var åtta fick jag en undulat. Jag trodde att mitt hjärta skulle brista av glädje. Jag stod hos uppfödaren för att välja fågel och var så lycklig att jag knappt kunde andas.

Den lilla undulaten fick sedan all min kärlek och blev det tamaste och gulligaste lilla husdjur.

Några år senare fick jag en fågel till. Jätteroligt. Och just så är det att få sitt andra barn - som den andra undulaten. Eller som att åka den häftigast berg- och dalbanan en gång till. Inte lika överväldigande som första.

Alls ingen besvikelse men det fladdrar inte lika mycket i mag-gropen, för man har blivit lite luttrad.

En pojke är ett mirakel, ett underverk. En flicka är bara en flicka. Förstå mig rätt: ett barn av samma sort som jag själv smäller inte riktigt lika högt som ett annat kön.

Inte så att pojkar skulle vara bättre än flickor, bara att det är mer otänkbart med pojkar. Ja, mer fantastiskt.

Jag har alltid älskat att vara flicka och kvinna, och är övertygad om att det är mer spännande än att vara man. Kvinnligheten är ett större mysterium.

Men att vara kvinna och få en flicka är naturligare, och därför inte lika himlastormande.

Jag vet att den här tjejen kommer att få det bra i livet, att hon är starkare än sonen. Redan nu, bara några månader gammal, är hon inte är lika hjälplös och beroende av just mig som han var.

För det är ju trots allt en flicka, och kanske är det individuellt, men flickor tycks redan från början mycket tuffare och samtidigt tryggare än pojkar.

Enligt flera barnmorskor är det skillnad redan i magen. Flickor rör sig mer, sparkar hårdare och när det är dags att födas är de lugnare och inte alls lika stressade som pojkarna.

Kvinnan är det starkare könet, eller åtminstone det kön som har läget under kontroll. Fan vet vad vi sedan gör med dem för att alldeles förvirra dem att tro att de är rädda och osäkra.

Jag kände tidigt på mig att jag bar på en flicka, precis som jag hade känt på mig att den förste skulle bli en pojke. Nu är hon här, liten och precis lika söt som sonen var, fast just när hon föddes var hon rätt ful.

Faktiskt blev jag överrumplad av att jag inte genast älskade henne lika mycket som jag älskar min förstfödde. Jag kände att hon inkräktade.

Han och jag kunde inte längre släppa allt och sticka till lekplatsen om natten. Åtminstone har det blivit ett betydligt större företag. Han, världens finaste, var inte längre medelpunkten.

Men så gick veckorna, och någonstans mellan dygnet runt-amningen och alla blöjbyten hände något. Jag tror att det kallas gränslös kärlek.