Gärna höjt tak - men först ett stadigt golv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det håller på att forma sig till ett gigantiskt medelklassuppror - det svikna vallöftet från sossarna om höjt tak i föräldraförsäkringen från och med 1 juli i år.
Jag har själv skrivit att sossarna måste höja taket. Det är nämligen av godo om sossarna inser att man inte kan strö vallöften omkring sig hur som helst och sedan inte leva upp till dem.
Men nu börjar det låta i debatten som om det höjda taket är nyckeln till jämställdhet och det tror jag inte alls stämmer. Ett höjt tak betyder några tusenlappar mer i månaden i plånboken för medel- och höginkomsttagare. Jag har väldigt svårt att tro att det är samma tusenlappar som kommer att få välbetalda män som lever i parförhållanden att "återvända hem".
Jag förstår om det kan hänga på ekonomin för främst låginkomsttagare, där en tusenlapp "hit eller dit" kan betyda att man inte klarar hyran längre - men låginkomsttagarna berörs tyvärr inte av det höjda taket. De skulle behöva ett "undre tak" för att få hjälp med ekonomin. Ensamstående föräldrar borde rimligen få 90 procent av sin lön under sin föräldraledighet.
I debatten om förslaget
på lagstiftning (mycket debatt om barn och pengar just nu) kring att dela lika på föräldraförsäkringen låter det som om det är karriärtjejerna eller den väletablerade medelklassen som slåss för en lagstiftning. Men det är ett uppror som inte intresserar dem lika mycket som höjt tak.
I en stor Sifo-undersökning som publicerades i gårdagens Aftonbladet visade det sig att 86 procent säger nej till lagen om att dela lika på föräldraförsäkringen. Och enligt samma Sifo-undersökning är de med endast grundskoleutbildning mest positiva till att lagstifta. Av dem tycker en fjärdedel att det behövs en lag för att få papporna att ta mer barnledigt.
Kanske är det så att låginkomsttagarmorsorna inser att jämställdheten står och haltar medan medel- och överklassen anser sig så himla jämställd att staten inte ska lägga sig i.
Men guess what - staten lägger sig redan i.
Ni är gärna för höjt tak (lagstiftning) eller att det överhuvudtaget finns en föräldraförsäkring (lagstiftning) men helt plötsligt anser ni att staten inte ska lägga sig i när det handlar om att öronmärka pengarna.
Om jag ser till min egen omgivning så är det inte endast ekonomin som utgör grunden för att kvinnorna är hemma och männen på jobbet. Utan: det blir "enklast så", "hans jobb är så viktigt", "han får inte halka efter" eller så vill morsorna vara hemma för att karriärhjulet känns så stressigt och jobbigt och de behöver ett brejk.
I Aftonbladet redovisades också ett antal skäl till att man är emot förslaget om delad föräldraledighet och det lät ungefär som när man genomför sin egen ovetenskapliga närstudie: mamman är hellre hemma än går till jobbet, mamman ser mammaledigheten som chansen till en paus, mamman vill amma längre eller pappan vägrar vara hemma.
Jag försöker men kan inte förstå att par inte vill dela på möjligheten att få vara hemma med sitt gemensamma barn. Jag kan tyvärr inte falla för argument som "kvinnans uppgift".
I alla fall så är det inte synd om medel- och höginkomsttagarna hur det än går med taket. Det är synd om låginkomsttagare och ensamstående föräldrar som sliter för att inte gå under.
Jag hoppas givetvis att taket höjs, men jag tycker att det är sorgligt att det används som det främsta argumentet för att männen plötsligt skulle stanna hemma.
Jag tror att det blir så här: taket höjs, några procent av farsorna tar ut en månad eller två extra och det blir ingen lagstiftning om delad föräldraförsäkring. Så går det ytterligare 100 år innan vi kommer någonstans med kvinnors löner och det obetalda ansvaret för hushållet. Sedan hängs jag på torget, som det skrämmande beviset på att det finns häxor 2003 som vill tvinga papporna att stå vid spisen.