Det verkar råda oklarhet om varför lagen alls finns
Förundersökningen mot Richard Jomshof är nedlagd.
Det var för väl. Hur mycket jag än föraktar dem som gjort sig en karriär på att hetsa mot muslimer, är det ändå djupt olustigt att staten ska avgöra vad man får (hån)skratta åt.
Det fria ordet stryps från alla håll nu.
För någon vecka sedan blev en man utkastad från Tivoli i Köpenhamn för att han bar en tröja på vilken det stod ”Bojkotta Israel”. Om det hade stått ”Bojkotta judar” hade jag förstått – men en ockupationsmakt som utreds för folkmord?
Sedan den 1 juli är det förbjudet i Sverige att förneka Förintelsen och vissa andra folkmord, dock inte alla. Denna utvidgning av lagen om hets mot folkgrupp slår upp ett stort hål i yttrandefrihetslagstiftningen.
Det verkar råda oklarhet om varför lagen alls finns.
Yttrandefriheten är inte till för att skydda folkmajoritetens åsikter, för det behövs inte.
Lagen försvarar rätten att uttrycka det aparta och avskyvärda.
När vi förbjuder rätten att förneka Förintelsen, förslappar vi frivilligt det historiska minnet.
Vi slipper läsa på, skärpa argumenten, vara beredda att säga emot. För förintelseförnekarna kommer ju inte ge upp för att lagen ändras.
Jag har saknat Journalistförbundet i de här frågorna. Man uttalade sig mot regeringens beslut att inrätta en kulturkanon, en fråga man överhuvudtaget inte borde ha en åsikt om, men när yttrandefrihetslagstiftningen stramas åt, säger man ingenting.
Fri press förutsätter fria medborgare. Varje inskränkning för gemene man, är en inskränkning också för medierna.
Den här veckan publicerade Dagens Nyheter ett upprop där 74 journalister och forskare manar regeringen att ta itu mot allt hot och hat som riktas mot dem i tjänsten. Jag respekterar alla undertecknare och vet själv hur det är att leva med en
hotbild. Det är svårförklarligt tungt, man går in i en särskild sorts ensamhet.
Men jag ser hur ord som hat och hot glider i varandra på ett farligt sätt. Att vara hotad är en sak. Att vara hatad är något annat. Alla som har en betald byline, alla som har privilegiet att undersöka, förklara, tycka och tänka i offentligheten, måste räkna med att mötas också av verbala trakasserier.
Vilken roll spelar vi journalister när yttrandefriheten sätts under press?
För sex veckor sedan läckte det ut att den brittiska Labour-regeringen funderar på att klassa ”extremt” kvinnohat som terrorism. Lärare ska till exempel tvingas anmäla elever som man misstänker har misogyna åsikter. Andra åsikter som kan
terroristklassas är ”extrema” åsikter om klimatfrågan, djurrätten och Irland.
Enligt diverse undersökningar är det framför allt unga människor, och särskilt de som lutar åt det rödgröna hållet, som inte förstår värdet av yttrandefrihet.
Det kan bero på att vi som lever på det fria ordet inte heller alltid gör det.