En svensk doktor uppfann världens första brevbomb
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-08-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
London framstår just nu som terrorismens huvudstad. Blodiga attentat har utförts och många planerade attentat har avslöjats. För hundra år sedan var det en svensk som satt i London och planerade attentat - men de var alla riktade mot svenska mål. Mannen var den geniale, men djupt besvikne uppfinnaren doktor Martin Ekenberg. I sitt hat och sin bitterhet uppfann han världens första brevbomb.
Fyra gånger sände han olika typer av explosiva försändelser till Sverige, laddade paket och brev som illa skadade och lemlästade många människor. Försändelserna var Ekenbergs hämnd på alla dem som han menade hade motarbetat honom.
Livet kunde ha blivit helt annorlunda för Ekenberg. Han kom från enkla förhållanden i Töreboda. Han visade sig vara en mycket begåvad ung man, student vid sjutton års ålder, studier vid Stockholms tekniska högskola, sen i Wien och Königsberg där han blev doktor, nyss fyllda tjugotre år. Han gjorde flera uppmärksammade uppfinningar som till exempel en metod att bestämma fetthalten i mjölken för Separator. Han kom på ett sätt att ersätta den dyra mineraloljan med sillolja, han konstruerade de första fiskefabrikerna på fartyg och tillverkade torrmjök och kaffepulver. Hans uppfinningar gav honom det prestigefyllda Polhemspriset. Tidigt flyttade han till London där han trodde sig ha större möjligheter. Där drev han sitt eget laboratorium, arbetade som kemist och affärsman. Framtiden var hans, pengarna strömmade in.
Men så vände allt, investerarna drog sig tillbaka, hans projekt ansågs för dyra och ogenomförbara. Han drabbades av personlig sorg. Hans första unga hustru avled mycket oväntat. Han gifte om sig med en ny ung kvinna, men även hon dog under lika mystiska omständigheter.
Den första försändelsen från Ekenberg kom den 19 augusti 1904 då en brevbomb exploderade i händerna på Karl Fredrik Lundin, direktör för Centrifugal-aktiebolaget. Lundin överlevde men förlorade flera fingrar. Misstankarna föll genast på ryska anarkister, men några dagar senare kom ett svenskt brevkort med texten: "Du är mogen, har en f d arbetare hos dig bestämt."
Den 4 maj 1905 anlände nästa laddning. Explosionen kom redan på postkontoret på Linnégatan. Försändelsen var postad till hovrättsnotarien Alfred Valentin och var märkt "torrparfym", men Valentin hade vägrat att ta emot paketet. Två nyfikna posttjänstemän brändes illa, men överlevde. Vissa spår ledde till Tyskland, men de var villospår. Under en lång tid var allt lugnt.
Så, storstrejkåret 1909, detonerade ett litet paket sänt till John Hammar, vd för Sveriges allmänna exportförening. Hammar sveddes i ansiktet och förlorade två fingrar. Samma dag fick chefen för Lindholmens och Motala verkstäder i Göteborg, Johan Sjöholm, ett paket. Han var inte själv hemma, men hans son hade öppnat paketet och gjort det så häftigt att tråden som skulle utlösa explosionen slets av. Det blev ingen smäll.
I bägge dessa paket låg handskrivna brev från något som kallades "Socialdemokraternas domstol" som hade dömt paketmottagarna till "handfläkning och brännmärkning". Liknande brev sändes till flera stora tidningar, bland andra till Aftonbladet.
I brevet till Hammar anklagades han för att "systematiskt ha nedpressat arbetarnas löner", medan Sjöholm anklagades för att ha "avskedat en gammal hederlig arbetare för att anställa strejkbrytare".
I Hammars paket låg också en halvsida ur den ungsocialistiska tidningen Brand. Brands chefredaktör Hinke Bergegren försäkrade för polisen att ingen ungsocialist var så sinnesrubbad att han skulle lägga ner delar av tidningen Brand i en bomb. Polisen trodde honom.
Det var breven till tidningarna som till slut fällde Ekenberg. Aftonbladet lät trycka en faksimil av ett av breven. En ingenjör tyckte sig känna igen handstilen.
Spåren gick till Ekenberg som visade sig ha haft affärer, alla misslyckade, med samtliga bomboffer. Svenska detektiver åkte över till London för att gripa Ekenberg. I hans laboratorium och i hans hem hittades massor med bevis, bland annat ingredienser till sprängämnen, antändningsanordningar, andra hälften av bladet ur Brand samt en stämpel för "Socialdemokraternas domstol". Ekenberg själv var inte där. Strax innan hade han tagits in på ett mentalsjukhus.
Han hann aldrig ställas inför rätta, varken för bombattentaten eller för de misstänkta morden på hans hustrur. Efter en tid ansågs han tillräckligt frisk för att flyttas över till fängelset i Brixton. Han förhördes, men erkände aldrig. En morgon i februari 1910 låg han död i sin cell. Han blev knappt fyrtio år. Hans kropp undersöktes noga, men man kunde inte hitta något spår av gift. Ändå lever misstanken att hans sista uppfinning var ett gift som inte kan spåras. Den officiella dödsorsaken blev slaganfall.