Hur kan man stjäla rosor från en död?
Att stjäla från de döda.
Hur kan man?
Hur vågar man?
Jag läser i italiensk press att polisen gjort razzior mot blomsterförsäljare vid Roms tre största kyrkogårdar.
Blommorna säljs utanför grindarna till anhöriga som ska besöka de sina. Problemet är bara att många blommor misstänks vara stulna från gravplatser innanför kyrkogårdsmurarna.
Sjuttiotalet personer misstänks vara inblandade, tjugo personer greps direkt, tusentals blommor beslagtogs.
En ögonblicksbild så god som någon av människan och en värld där cynismen ständigt firar nya triumfer.
Spelar det då någon roll om man stjäl från de döda eller skändar gravar? Mottagarna av blommorna lär ju inte klaga eller ta illa upp.
Inte de, nej. Men deras anhöriga.
”Kan man sjunka lägre? De tog mammas rosor”, gråter en äldre dam i italiensk tv.
Tårar mindre över rosorna och mer över det sorgliga och smutsiga som finns i vår tids totala brist på respekt för allt.
Samtidigt ska man minnas att människor i alla tider plundrat gravar. I jakten på rikedom, antingen det är ren girighet eller akut nöd bakom, skyr vi få medel.
Skillnaden var att människor förr trodde på, eller åtminstone på ett vidskepligt inre plan fruktade, ett straff.
Inte så mycket från rättsliga instanser som från högre makter – eller från den döde i egen hög person.
Därav berättelser om faraoners hämnd, om mumier som reser sig ur sina gravkammare och vet att förbanna dem som vågat vanhedra deras vilorum.
I Selma Lagerlöfs ”Löwensköldska ringen” ger sig den mäktige generalen inte förrän han fått tillbaka sin stulna ring efter att han i årtionden, från graven, orsakat stort lidande och förstört flera liv.
Det är gott och väl att vi lever i mer upplysta tider.
Men när jag ser den gamla kvinnans tårar för de stulna rosorna från moderns grav, då kan jag hädiskt önska att männen bakom de välorganiserade stölderna fick nattligt besök.
En kall arm, så smeksamt, mjuk om halsen och en röst från andra sidan graven. Den viskar att somliga saker, de går inte att förlåta.
DÖDEN – SKILDRAD AV GENIER
”Märk hur vår skugga”
Bellman skrev låten, Thåström gestaltade den som ingen annan kan. Så mörkt och vackert.
”Som jordgubbarna smakade”
Joakim Thåströms magiska konsertfilm. Den mannen hade man gärna åkt limousine med till himlen.