Ryska revolutionen började i Stockholm för 100 år sedan
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-04-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I dag för exakt hundra år sedan öppnades en märklig och ytterst hemlig kongress i Folkets hus i Stockholm. De flesta av deltagarna var yrkesrevolutionärer, många var efterlysta av den ryska säkerhetspolisen, de var flyktingar från 1905 års misslyckade revolution i Ryssland.
Bland delegaterna som smög förbi den svenska säkerhetspolisens flitigt antecknande konstaplar var herrar som få kände i Sverige år 1906 – men som inom några år skulle göra världshistoria: Lenin och Stalin. De hade kommit till Sverige för att genomföra det ryska bolsjevikpartiets fjärde kongress, sponsrad av det svenska socialdemokratiska partiet.
Hjalmar Branting höll välkomsttalet men det var ungsocialisterna med Hinke Bergegren i spetsen som stod för värdskapet. I Stockholm enades de splittrade ryska socialdemokraterna. De var 111 ombud från 57 organisationer plus 45 fristående socialister som under tiden 23 april till 8 maj lyckades förena bolsjeviker, mensjeviker och de polska, lettiska och judiska socialistpartierna i Ryssland, i alla fall för några år, till ett enda ryskt socialdemokratiskt parti. Det var inte förrän år 1918 som bolsjevikerna började kalla sig kommunister.
Allting skedde i största hemlighet, Ingen svensk tidning anade vad som skedde förrän Hjalmar Branting skrev en rapport i Social-Demokraten den 9 juni. Då var allt över och de ryska ledarna hade rest en bit längre in i världshistorien. Det blev stor förvirring i borgarpressen där många av ledarkommentarerna förutspådde kris och förvecklingar med ryska regeringen eftersom Sverige hade skyddat och försörjt dessa yrkesrevolutionärer, terrorister hade man sagt i dag.
I Ryssland trappades våldet upp på bägge sidor, den stora revolutionen stod för dörren.
Det var ett hårt uppiskat politiskt klimat även i Sverige med öppen klasskamp, strejker och lockouter. Den hetaste frågan var kampen för rösträtt. Tonläget var högt på yttersta vänsterkanten där ungsocialisterna inspirerades av partibröderna i Ryssland. Många drömde om revolution även i Sverige. Samma vår hade den 23-årige proletärförfattaren Leon Larsson, som var min morfar, utgett diktsamlingen ”Hatets sånger” och i dikter i varje nummer av tidningen Brand uppmanade han till väpnad kamp:
Vår lösen är framåt med yxa och svärd
Till vapen, var man och var kvinna
Det är bättre vi spränga i grunden vår värld
än att tårarna mer skola rinna
Det är bättre vi dräpa var krämaresjäl
än att han skall av trälblodet suga
Det är bättre att prästerna stenas ihjäl
än att låta dem leva och ljuga
Ungsocialisterna i Kalmar publicerade en flammande stridsskrift med parollen ”Vår lösen är dolken i köttet” samtidigt som deras ledare Hinke Bergegren häftigt angrep socialdemokratin. Ungsocialisterna ville ha fysisk handling, inte bara ord.
Branting och ansvarskännande socialdemokratiska skribenter varnade för ”lössen i den socialdemokratiska fanans veck” varför Bergegren och de värsta anarkisterna uteslöts ur partiet. De utstötta tappade inte modet för det. Tvärtom.
Några månader senare slog polisen till mot Leon Larssons lägenhet på Västmannagatan 74. Där uppehöll sig då fem efterlysta finska revolutionärer och misstänkta bankrånare som flytt från tsarens polis i Finland. Säkerhetspolisen hittade bland annat en trälåda med dynamitpatroner, en handyxa, en amerikansk revolver med sex skarpa skott, diverse patroner, stubintråd och dynamittändhattar.
De finska revolutionärerna blev utvisade, Leon Larsson och Hinke Bergegren ställde sig oförstående, de påstod sig inte veta något om planerade attentat. Bergegren fortsatte sin agitation i tidningen Brand och dömdes året därpå till tio månaders fängelse för sina angrepp på armén och den allmänna värnplikten.
Trots fattigdomen och den hårda klasskampen var den stora majoriteten av den svenska arbetarrörelsen, trots allt, inriktad på fredlig kamp. Detta år, 1906 då det socialdemokratiska partiet fyllde 25 år, ökade medlemsantalet från 32 748 till 101 929. Året efter lyckades högerregeringen under Arvid Lindman få igenom den första rösträttsreformen, som gav allmän rösträtt för män som fyllt 24 år och betalt sin skatt de senaste tre åren.
Det var det första steget mot demokratins genombrott i Sverige, men mycket återstod än.
I väntan på den stora revolutionen fortsatte Leon Larsson att skriva sina hatiska dikter:
Så surra du, kvarnhjul, och braka du, sten
att mälden med hatet må blandas!
Vi bida i öster det flammande sken
när uppbrottets stortimme randas.
”Uppbrottets stortimme” kom i mars 1917. Tsaren avgick, liberaler och socialdemokrater tog över. Jubel i Sverige. Branting skrev att med revolutionen hade Ryssland kommit in i ”de europeiska demokratiernas led”.
I april 1917 passerade Lenin än en gång Stockholm, hyllad av ungsocialisterna, på väg till den riktiga revolutionen. I november tog han makten. Den röda terrorn började.