Danielsson är nog inte ensam om att ljuga

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Statsministerns närmaste man kan inte ljuga!

Så har de politiska journalisterna kommenterat statssekreterare Lars Danielssons avgång efter justitieombudsmannens obarmhärtiga omdömen om hans bristande tillförlitlighet.

Jag förstår vad kollegerna menar men kan ändå inte låta bli att invända: jag tror det ljugs en hel del i maktens korridorer, även i statsministerns närhet. Jag tror att det är själva anledningen till att Lars Danielsson drog till med något som inte var sant och sedan stod fast vid det som en mulåsna tills han, överbevisad om sin lögn, backade undan på mulåsnors vis: oändligt klumpigt.

Men visst: statsministerns närmaste man kan inte åka fast offentligt för att ljuga. Däri har kollegerna rätt. Därför hade Lars Danielsson inte mycket att välja på när JO hade sagt sitt.

Jag ska omedelbart modifiera mitt påstående om makten och lögnerna. Jag har inga som helst belägg för att någon eller några som arbetar i regeringen, statsrådsberedningen eller på andra håll i regeringsmaktens närhet ljuger.

Vad jag har är en allmän kunskap om hur makt utövas på både offentliga och privata arenor.

Kring de högsta cheferna, vare sig vi talar om statsministrar eller chefredaktörer, uppstår alltid enklaver av befattningshavare som har makten som uppdrag: de verkställer, återrapporterar, påverkar och verkställer på nytt. De är underordnade, överordnade, sidoordnade på en gång.

Inom sådana grupper av beslutsfattare blir maktens krav ett överordnat krav i förhållande till privata värderingar och förhållningssätt. Att tala sanning är inte alltid möjligt när strategier för verkställande av obekväma eller kontroversiella beslut ska skapas.

Man vänjer sig vid att se en smula instrumentellt på frågan om lögn och sanning.

Så sker säkert i litet olika utsträckning hos olika människor inom sådana här eliter. Somliga håller sig med fastare principer än andra, somliga intresserar sig mer för sak än makt än andra, men att det finns folk i den ovan beskrivna positionen som lär sig att se pragmatiskt på lögnen håller jag för säkert.

Det är naturligtvis inte bra och uppbyggligt med tanke på att vi i demokratin förutsätter att beslutsfattandets moral följer privatmoralens bud, men tyvärr är realiteten inte riktigt så enkel, låt vara att en sådan ordning bör eftersträvas.

Hela historien med Lars Danielsson och hans obegripliga ljugande saknar all rim och reson om man inte utgår från att han ljög reflexmässigt utan att tänka efter, vilket i sin tur är en indikation på att det inte var första gången han ljög.

Lars Danielsson är inte ointelligent. Ett ögonblicks eftertanke in-nan han avfyrade sina lättkontrollerade påståenden om telefonsamtal till Hans Dahlgren hade sagt honom att han åker fast utan pardon. Och det vet alla som odlar lögnen som maktmedel att man inte får ljuga oskickligt.

Hela denna ynkliga lögn blir desto fånigare med tanke på att man inte fattar vilket syfte den tjänade, annat än att eventuellt täcka upp för en annan lögn. Kanske hade Danielsson sagt till Göran Persson på annandag jul 2004 att han informerat sig hos Dahlgren, och då uppgav han i konsekvensens namn det för Hirschfeldts kommission också.

Det hela blir nästan litet tragikomiskt när man betänker att det i praktiken inte hade någon betydelse om Danielsson har ringt Dahlgren eller inte. Dahlgren hade inte själv tsunamins omfattning klar för sig förrän sent på annandagens kväll, då vissa talgdankar redan hade gått upp för oss alla, inklusive Göran Persson.

Kanske bekräftar fallet Danielsson på sitt sätt tesen om att växling vid makten kan vara bra för växlingens egen skull, låt vara att det borde vara politik valrörelsen handlade om och inte enbart strid om makten.

"Man vänjer

sig vid att

se en smula

instrumentellt på

frågan

om lögn

och sanning

Yrsa Stenius