Mona Sahlin – seg som min hund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mona Sahlin påminner om min tax Taiga. Hon har borstigt hår och vackra ögon med en sammetsblick som plötsligt blir hård som flinta. I likhet med Taiga har Sahlin satsat på det koketta men lyckas inte heller alltid dölja sin intelligens. Ganska ofta blixtrar det till av skarp iakttagelseförmåga och klyftiga slutsatser.

Taiga är otvivelaktigt lat men ändå pliktmedveten, seg och envis. Sina sex valpar skötte hon oklanderligt, med avsevärd stränghet och konsekvens. Hon latar sig när det går för sig att lata sig.

Det påstås att även Mona Sahlin är lat. Huruvida det stämmer eller inte har jag ingen aning om men jag tycker att det är en ganska sympatisk egenskap om man förstår att använda den rätt. Att Sahlin är seg och envis vet vi.

Den har verkligen inte varit gratis, revanschen Mona Sahlin tog i förra veckan på alla dem som bar sig illa åt mot henne för elva år sedan. Man måste vara en stark och helgjuten människa med god självkänsla och utpräglat sinne för proportioner för att orka komma igen i offentligheten efter att ha åkt på en så djupt orättvis mina som Mona Sahlin åkte på hösten 1995.

Man ska dessutom ha mod att försöka på nytt när man som Sahlin har fått känna på hur personligt brutal den politiska maktkampen kan vara.

En annan sak är sedan att det förmodligen var en välsignelse förklädd till katastrof som inträffade när Sahlin röktes ut. Som ung och okonventionell kvinna i ledarroll hade hon nog haft ett helvete med sina manliga kamrater cementhäckarna, som för elva år sedan var fler och vid bättre vigör än de är nu.

Dessutom innebär elva år till på nacken samt just de tuffa erfarenheterna som Mona Sahlin nu förfogar över ett slags mogenhetsexamen som väsentligt ökar hennes kompetens för de uppdrag hon går till mötes.

Hur det riktigt gick till då för länge sedan när Mona Sahlins kontokortskvitton hamnade på ett antal tidningars redaktioner och de politiska journalisterna med Expressens reportrar i spetsen inledde sin övertolkning av kvittonas innebörd, vet säkert de mest initierade inom politiken och journalistiken.

Jag vet det inte men någon kamrat måste ha huggit Mona Sahlin i ryggen.

Drevet som jagade ut Sahlin i kylan tillhör dem som vi journalister saknar all anledning att vara stolta över. Vi skapade en våg av moralisk indignation mot Mona Sahlin medan vi inbillade oss att kvittona berättade en historia om en vice statsminister som försnillade statens pengar.

När det sedan visade sig att så inte var fallet, att Sahlins förseelse var en bagatell, kunde vi inte förmå oss att lägga ned moraliserandet utan bytte bara argument: Mona Sahlin var inte ohederlig men slarvig med sin privatekonomi.

Sist och slutligen angick inte Mona Sahlins privatekonomi någon utomstående men i skötsamhetens hemvist för att inte säga helvete på jorden, Sverige, var det möjligt att uppamma stor upprördhet över parkeringsböter som gått till utmätning.

Emellertid, drevet mot Mona Sahlin hade aldrig resulterat i hennes sorti från regeringen Carlsson om hon hade stått stark i sitt eget parti. Jämför drevet mot Carl Bildt. Denne rubbades inte nämnvärt i sin position därför att han är oumbärlig för regeringen Reinfeldt och moderaterna. Sahlin var djupt ifrågasatt inom sitt partis kärna och Ingvar Carlsson visste om det.

Statsministern började tveka om Sahlins chanser att klara jobbet i ljuset av vad som hade hänt. Hade Carlsson givit Sahlin sitt helhjärtade stöd hade hon ridit ut stormen. Nu gav han inte det, vilket med facit i hand kanske ändå var tur.

Inte heller i dag saknar Sahlin belackare. Som minister sägs hon inte ha lämnat många spår efter sig.

Möjligen inte men personligen tror jag att det är lagledaregenskaper hon har i större utsträckning än politiska entreprenörsegenskaper. Och det är lagledare, det vill säga någon som håller ordning i flocken, som sossarnas partiledare måste vara?–?se efter bara i Erlanders dagböcker.

Yrsa Stenius