Arbetarrörelsens folk har inte sämre moral än andra

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Till rabaldret kring statsminister Göran Perssons hedersdoktorat vid universitetet i Örebro finns väl inte så mycket annat att säga än att Persson inte är den första som har fått en doktorshatt tryckt på sitt huvud utan att ha fullföljt akademiska studier, publicerat sig eller på annat sätt kvalificerat sig på lärdomens område.

Doktorshattar har utdelats som erkänsla för betydande samhällsinsatser och därvidlag finns inte så mycket att anmärka beträffande Göran Persson. Litet höjer man dock på ögonbrynen inför den fakultet vid vilken Persson promoverades.

Medicinska fakulteten ter sig så långsökt att ett visst löjes skimmer onekligen faller över hela företaget. Man önskar att Persson hade avvaktat med att tacka ja till sin utmärkelse tills något lämpligt samhällsvetenskapligt doktorat kom på förslag.

I detta sammanhang kommer jag att tänka på en anekdot om Tage Erlander. Historien förtäljer att partikolleger i Värmland mot slutet av Erlanders gärning hade kommit på den storslagna tanken att en staty över bygdens store son borde resas i Karlstad eller i varje fall i Ransäter.

Erlander presenterades för förslaget och tillfrågades om han kunde tänka sig att stå modell den tid som krävdes för en porträttlik och naturtrogen staty.

För all del, lär Erlander ha svarat. Visst kan jag stå modell. Men ska det vara staty ska det bestämt vara en ryttarstaty.

Man föreställer sig hur Erlander med glimten i ögat såg sig själv till häst som den blandning Don Quijote och Sancho Panza han påminde om redan utan häst och projektet tvärdog.

Med visst vemod tänker man tillbaka på den arbetarrörelsekultur som tycktes ha utvecklat en betydande motståndskraft mot det borgerliga privilegiesamhällets olika belöningssystem.

Så är det inte i dag om det någonsin har varit så. Det är sannolikt för mycket begärt att eliten inom arbetarrörelsen decennium efter decennium ska förbli opåverkad av hur framgång mäts och belönas runtomkring den. Särskilt som titlar och befattningar kombinerade med lyx och mycket pengar har blivit det ojämförligt viktigaste kvittot på att man har lyckats i samhället vi lever i.

Helt opåverkade av varandra har väl eliterna i samhället aldrig varit, inte heller Erlander var det på sin tid. Dennes livsstil var anpassad efter den välbärgade medelklassens anspråk. Jämfört med i dag var dessa anspråk mycket måttliga och mer kulturella än pekuniära. I dag blir det mera stötande när gräddan inom arbetarrörelsen identifierar sig med gräddfilspassagerare ur andra kategorier eftersom privilegierna har vuxit sig stora.

I samband med den så kallade affären Ola Rask utgöt sig Olle Sahlström, ombudsman på kant med sin arbetsgivare LO, över den osunda kultur som har brett ut sig inom LO:s och SAP:s ledande skikt. Man kliar varandra på ryggen och attesterar förmåner åt varandra.

Ja, Olle Sahlström har sagt det i åratal. Följaktligen sökte tv omedelbart upp honom efter Dagens Nyheters Rask-avslöjande så han fick säga det igen.

Olle Sahlström skrev för några år sedan boken om de röda patronerna i vilken han visade hur fackets ledare under rörelsens framväxt höll sig med ungefär lika auktoritära fasoner som brukspatronerna och även föll in i dessas livsstil.

Den boken om någon visade att arbetarrörelsen aldrig har levt i någon samhällelig enklav av egna värderingar som har förblivit opåverkade av de borgerliga eliternas normer och beteendemönster.

Vad Ola Rask har gjort sig skyldig till och inte gjort sig skyldig till lär vi väl småningom kunna bilda oss en uppfattning om. Men de ständiga avslöjandena om fack- och s-ledare på olika nivåer, som använder makt och inflytande för att få en bråkdel av det livets goda som är norm i det framgångsrika näringslivet, talar inte om att arbetarrörelsens folk har sämre moral än andra. Avslöjandena visar hur samhället i dag utgår ifrån att en framgångsrik (övre) medelklass har massor av pengar samt att arbetarrörelsens folk gärna vill höra till denna.För all del, lär Erlander ha svarat. Visst kan jag stå modell. Men ska det vara staty ska

det vara en

ryttarstaty

Yrsa Stenius