Primitiv reaktion efter tsunamin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den finska regeringen, utrikesministeriet i Helsingfors och övriga representanter för det officiella Finland fick svidande kritik när president Martti Ahtisaaris kommitté för knappa två veckor sedan lade fram sin rapport om vilka som gjorde vad och varför somliga inte gjorde det de skulle i samband med tsunamikatastrofen annandag jul i fjol.

Regeringen fattade flera dygn för sent hur omfattande katastrofen var. Utrikesministeriet, UM, med utrikesministern i spetsen, ägnade sig åt julfirande några dygn för länge och framför allt kollapsade informationsförmedlingen. Det tog mer än fyrtioåtta timmar för folket på UM att börja svara ordentligt i telefon och när privata dykföretag med folk på plats i Thailand och tillgång till hemsida redan hade börjat rapportera om oräkneliga finska dödsoffer mässade UM:s presstalesman fortfarande i tv om två säkra döda.

Finnair var snabbt på plats i Phuket med evakueringsplan men organisationen var till att börja med kaotisk. Det finska identifieringsteamet med rättsodontologen Helena Ranta i spetsen fick grönt ljus att åka i väg onödigt sent.

Ja, kära läsare, ni känner igen huvuddragen i den finska kommitténs uppläxning av den finska förvaltningsapparaten. De överensstämmer i allt väsentligt med vad som har framförts i Sverige mot dess regering och dess myndigheter.

Den stora skillnaden mellan kritiken i Finland och kritiken i Sverige är den att i Finland har bristerna påtalats i saklig och resonerande ton. Ingen har haft behov av att leta syndabockar. Alla har velat veta vad som hände.

Så har också medierna presenterat utredningens resultat utan ackompanjemang av höga burop och krav på att ansvariga ska ställas till svars. Man har i stället velat försäkra sig om att systemfelen nu är korrigerade så långt man kan korrigera.

Den ena katastrofen är nämligen aldrig den andra lik, särskilt inte på någon oförutsägbar plats på andra sidan jordklotet. Fullständig och klanderfri beredskap ska man kanske inte förvänta sig av myndigheterna nästa gång heller. Men gamla misstag ska inte upprepas.

Finland har som ett land med livserfarenhet i sitt kollektiva undermedvetna reagerat på ett civiliserat sätt på en ohygglig naturkatastrof som är människorna övermäktig och som bör stämma till eftertanke och ödmjukhet, inte till agg.

Annat ljud i skällan har det varit i Sverige. Här har oppositionspolitiker och journalister av alla de slag skrikit sig blåa av indignation över allt och ingenting i den svenska regeringens hantering av tsunamin, som naturligtvis inte hade drabbat så hårt om inte Laila Freivalds hade gått på teatern annandag jul.

När Ahtisaaris rapport offentliggjordes i Sverige var det naturligtvis ingen i debatten som tog den till intäkt för att dämpa tongångarna mot den svenska regeringen. Ingen tog sig för att påpeka att den kungliga svenska socialdemokratin trots allt inte var ensam om att dras med systemfel vid gigantiska katastrofer tusentals mil bort.

I stället riktade man ny kritk mot Göran Persson & Co. Titta, ropade man, finnarna är redan färdiga! Och vi tvingas vänta till december! Fyy faan!

Därefter publicerades en fantastisk opinionsundersökning.Ett opinionsinstitut hade undersökt vad svenska folket ansåg om regeringens insatser efter tsunamin. Och kan ni föreställa er: Sveriges folk ansåg att regeringen hade skött sig uruselt!

Varje annat resultat hade varit en sensation eftersom uselheten blev etablerad sanning i medierna cirka dag två efter katastrofen och har bestått sedan dess.

Jag kan inte nog förvåna mig över hur den offentliga debatten i Sverige kan urarta i samband med stora katastrofer. De som hade tillgång till det fria ordet reagerade med hat efter m/s Estonia. De reagerade ånyo med hat efter tsunamin.

Nå, hat är kanske ett för starkt ord i sammanhanget. Primitivt raseri ska vi kanske tala om. Svenskarnas kollektiva undermedvetna uppvisar drag av en rasande treåring, treåringen som vrålar av besvikelse när pappa inte kan ta ner månen.

Om vi får tro dess manifestationer i offentlig debatt i varje fall.

Yrsa Stenius