En övertro på det goda barnet i vårt samhälle
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag får ont i magen, när jag läser Aftonbladets serie om ung mobbning. Inte bara för att det är så hemskt läge för många kids. Varje gång jag går förbi en skolgård knyter det sig i magen. Då var jag sju, fräknig, rödhårig, rultig och nyinflyttad. Det var inte upplagt för fest direkt. Jag blev retad, utfryst eller bara fnissad om, bakom ryggen.
Med åren blev det bättre men också mer komplext. Utfryst en dag, med en annan. Men en sak vet jag: att vi har en övertro på det goda barnet i vårt samhälle när barn i själva verket, precis som vissa vuxna, kan vara elaka och sakna empati.
Inte ens den som mobbas är ren och god alltid.
Ibland är det som sagt ett växelspel. En gång på ett disko slet jag av en tjej som stod och tryckte mot en vägg själv, hennes fejkade pärlhalsband. Det var under högstadiet när jag lyckats transformera mig själv till untouchable rökrutebrud.
Jag slet av det där halsbandet för att min kompis tyckte att tjejen var töntig och för att jag ville vara tuff. Så att jag inte blev den där lilla rödhåriga igen, i andras ögon.
Jag glömmer aldrig synen av alla plastpärlor som rann ut över det diskokulesprakande smutsiga golvet, medan hon rädd stirrade ner i golvet. Så taskig var jag.
Men när jag var sju år har jag minnen av hur någon i "gänget" ringde hem till mig och skrek "fetto" eller "det brinner" i luren. Vem var det? frågade mamma. "Jag vet inte", ljög jag. För jag berättade aldrig utan skämdes.
Jag har än i dag svårt för stora grupper och klarar inte av påtagliga hierarkier där man måste in och ta en roll. Men det finns grader i helvetet och jag blev aldrig misshandlad och det stod aldrig någon mobb utanför min dörr och bara väntade, som på Daniel.
Att bli hårt mobbad är som att bli våldtagen. Mentalt.
Därför blir jag så förbannad när duktiga ledarskribenter och debattörer inte alls tycker att mobbare ska byta skola. Ingen skulle tycka att det är en bra idé att en vuxen kvinna tvingas jobba på samma arbetsplats som den som våldtagit henne.
Men i skolan blir allt bara till tjusiga ord om samverkan. Förebygga. Men när Daniel funderar på att kasta sig från ett bro? Vad göra då? Är det inte självklart att de som systematiskt och brutalt mobbat honom ska:
1. Tvingas byta skola och splittras upp. (Om han vill ska han själv få byta också.)
2. Han ska kunna stämma skolan om det uppenbarligen är så att de inte gjort tillräckligt.
3. Var är föräldrarna, hallå? Skolan kan inte fixa allt bara för att eleverna är där på jobbtid. Föräldrarna måste ju ta ansvar för sina mobbande barn! Jag tycker man ska kunna bötfälla (inkomstprövat) föräldrar som får veta att deras barn mobbar men förnekar eller struntar i det.
4. En rektor ska vara ansvarig för att skolan i fråga inte bryter mot lagen genom att sakna en handlingsplan mot mobbning. Om så är fallet ska rektorn riskera fängelse.
Vi har pratat så länge om mobbning nu och visst händer det saker. Det är fantastiskt att det finns så många bra fungerande antimobbningsgrupper på skolor, som kan hjälpa både mobbade och mobbare. Men så länge det finns en Daniel någonstans som funderar på att kasta sig från en bro händer det inte tillräckligt.
Och varje gång jag ser den där lilla ensamma rödhåriga flickan på någon skolgård så vill jag springa fram och sätta mig på knä och krama henne och viska att det kommer att ordna sig.
En dag är du fri att gå därifrån.