Perssons rallarsving tog kål på debatten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Demagogen Göran Persson var i praktfullt slag i söndags kväll när han mötte Fredrik Reinfeldt i valrörelsens sista tv-duell.

Jag kunde inte låta bli att fnissa åt hans stundtals riktigt grova artilleri även om jag inte är så värst trakterad av politisk debatt som utesluter samtal.

Fnissigast blev jag när Göran Persson kom på några lätt gemena ordvändningar som gjorde varje fortsatt diskussion om skatteavdrag för de så kallade hushållsnära tjänsterna omöjlig. Ungefär så här löd Perssons rallarsving:

- Om Reinfeldt vill att någon annan städar åt honom så står det honom fritt. Men han ska själv betala vad det kostar. Det är inte jag eller svenska folket som ska betala Reinfeldts städning.

Sådär, in med Reinfeldt i högerburen och tillbaka till pigdebattens underliggande värderingar som sossarna aldrig överger: den som inte städar själv ska åtminstone betala dyrt för sina överklassfasoner.

Detta förvånar mig inte så mycket, men litet grann ändå. Sossarna brukar vara bra på att analysera samhällsförändringar och deras genomslag i människors vardagsliv, och de borde se att reflexreaktionerna av den typ Persson redovisade i söndags inte är helt adekvata.

Därmed har jag ännu ingenting sagt om skatteavdraget, huruvida det ska genomföras eller inte.

Socialdemokrater har starka ressentiment (negativa reaktioner som dröjer sig kvar vid vissa associationer) förknippade med den typen av tjänster vi här talar om, tjänster som associerar till "tjänande".

Få sociala möten har präglats

så brutalt av parternas olika klass-

tillhörighet som just mötet mellan

"piga" och "herrskap" och ännu den generation Göran Persson och jag tillhör har starka minnen av att så var fallet.

Saker och ting har emellertid förändrats.

Först byggdes folkhemmet

under socialdemokratisk ledning. Hemmafruarna var fram till 1960-

talet folkhemmets stöttepelare. De skötte hem och hushåll, deras män drog hem pengarna.

Denna arbetsfördelning i familjen gjorde att försörjningen i medelklassen och den arbetarklass som redde sig väl sällan byggde på dubbelarbete.

Från och med 1970-talet började kvinnorna att ändra på sin situation. De kom ut på arbetsmarknaden, skaffade sig egen försörjning och personlig självständighet.

Normen i den svenska familjen blev att båda föräldrarna arbetade. Normen skulle också bli att båda föräldrarna delade på hushållsarbetet.

Jämställdheten i hushållsarbetet ser väl litet olika ut i olika familjer i våra dagar, men regeln är väl att båda föräldrarna bidrar så gott de kan. Att dagens familjebildning ur alla synpunkter är vida överlägsen den gamla med hemmafruar, överlägsen framför allt för kvinnorna, behöver vi inte ens diskutera.

Men knappast kan vi förneka att det är hårt ibland för småbarnsför-

äldrar att klara ruljangsen med familj, arbete, resor och hushåll. Det går när de vuxna har givit sig sjutton på att det ska gå och många finner ändå en tillfredsställelse just i den gemensamma ansträngningen.

Men ofta går det inte, vilket tar sig många uttryck, bland annat i att kvinnor avstår från fulltid eller avancemang. Eller så slits äktenskap ned för att vardagen blir orimlig.

Mot denna bakgrund kan jag ändå tycka att det i vårt samhälle har uppstått ett behov av hushållsnära tjänster som inte är ett rikemansbehov utan ganska allmänt i samhället förekommande. Sådant arbete kan köpas av välskötta firmor som inte direkt för tanken till tjänstehjon eller motsvarande.

Om man helt enkelt kallade sådana tjänster för reparation, ombyggnad och tillbyggnad av familjelivet? Kanske Göran Persson skulle bli mindre provocerad då?

Yrsa Stenius