Kritiken mot SL kan faktiskt vara en smula orättvis
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-05-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en sak som förenar alla stockholmare. Kärleken till att klaga på SL.
Inställda tåg, sura förare, skräpiga vagnar och så lyxresor ovanpå det.
Men är vi möjligen en smula orättvisa?
Det var dumt av SL:s vd Gunnar Schön och avgående ordförande Elwe Nilsson att åka till Paris och London och ägna mesta tiden till restauranger och andra nöjen.
Ännu dummare var det att återvända till den franska huvudstaden tre månader senare för att Nilsson skulle få säga adjö till Citypendelns ägare. Banden må vara starka mellan SL och dess entreprenörer. Men resan hade aldrig gått till Säffle om huvudkontoret till äventyrs legat där.
Pressade kostnader
Däremot är det varken dumt eller onödigt generöst av SL att låta ekonomidirektören Lennart Hallgren flyga businessclass till New York varannan månad. Mannen har förhandlat fram ett leasingkontrakt som sparar SL en kvarts miljard om året.
Som skattebetalare i Stockholm tjänar man alltså på att Hallgren är pigg i huvudet när avtalen uppdateras. Alternativet är att han åker en dag i förväg och vältrar sig i tvåtusenkronorsrummet på hotellet på Manhattan ytterligare en natt.
Efter att ha konstaterat detta är det dags för den relevanta frågan. Är SL ett skitföretag?
SL ägs av Stockholms läns landsting. Bolaget ska se till att kollektivtrafiken i länet fungerar. De köper tjänster av andra bolag, exempelvis Busslink.
SL finansieras av resenärerna och av skattebetalarna. Sedan början av 1990-talet har kostnaderna pressats med en miljard. Samtidigt har bidraget från landstingskassan minskat från 70 procent 1990 till 50,3 procent, eller 3,6 miljarder, av bolagets inkomster i år. Skattebetalarna har alltså gjort en bra affär.
Trots det är det fortfarande relativt billigt att åka kollektivt i Stockholm. Ett månadskort går på 500 kronor. Motsvarande kort i Västra Götaland kostar 1 150 kronor. I Skåne 850 kronor.
Det så kallade 50-kortet infördes 1971. För en halv hundralapp i månaden kunde man fara kors och tvärs genom länet. Varje dag i en hel månad. Det var en revolution.
Blygsam prisökning
Nu kostar kortet tio gånger så mycket. Men i fast penningvärde är ökningen betydligt blygsammare. Från 50 till 83 kronor.
Ett annat sätt att mäta SL:s effektivitet är andelen nöjda resenärer. År 2000 var siffran 56. Förra året var 61 procent av trafikanterna nöjda.
Efter en rejäl svacka när signalfel, lövfällning och annat obegripligt satte trafiken på t-banans gröna linje ur spel förefaller alltså det förtroendet för SL vara på väg tillbaka.
Har utökat trafiken
Företaget har inte ens dragit ner på verksamheten. Tvärtom, de har utökat. 12 200 miljoner så kallade sittplatskilometer för tio år sedan hade förra året blivit 14 700. Mer för mindre pengar alltså.
Det försvarar varken onödigt dyra eller omotiverade utlandsresor. Eller administrativt tjafs om hotellrum för 66 000 kronor.
Däremot kan det vara bra att veta.
När vi ska fortsätta vårt älskade gnäll på SL.