Settman-tv – inte så långt från lobotomi

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En vän berättade en gång att om man mäter hjärnvågorna hos någon som ser på tv och någon som är lobotomerad så märker man ingen skillnad. Kanske är det en skröna men just så känner jag mig ofta efter en tv-kväll. Lobotomerad.

Varje dag utröstning, glitter, paljetter och förnedring i en jämn smet. Det är som om någon har pausat allt dåligt från 90-talet och tryckt på repeat. Vi får Peter Settman, lite Gry Forsell, en dos Martin Timell. Och så de svenska tv-tittarnas nya husgudar, Filip och Fredrik. Mitt ibland en massa idolförlorare, dansbandsjägare, Robinsonluffare, stjärnor på is, på dansgolv och vid pianon. Postkodmiljonärer och lottovinnare. Och så alla dessa sökare: Ensamma mammor, bönder och ständigt denna Linda Rosing.

Som Dagens Nyheters tv-kritiker Johan Croneman skrev nyligen: ”Vi lever i Settman-Sverige”. Nej, det är inte SVT:s Eva Hamilton eller TV4:s Jan Scherman som styr tv-utbudet. Peter Settman styr. Hans produktionsbolag Baluba fyller mycket av tv-tablåerna. Event, humorprogram, galor.

Ragges kompis Ronny från hembygdsbuskisen ”Byhåla” har bytt jeansvästen och gällivarehänget mot kostym. Han är guld i tittarsiffror.

I senaste numret av tidningen VI säger SVT:s programdirektör Annie Wegelius i en intervju att ”SVT:s utbud ska tala för sig självt”. Om SVT:s roll om 20 år säger hon att ett sådant perspektiv kan man inte ha. Två år framåt är svårt nog för Wegelius. Och när reportern undrar vilka program som inte lämpar sig för SVT blir hennes svar: ”Tråkiga, förutsägbara, slentrianmässigt berättade, populistiska, endimensionella och fula program går bort.” Hmmm... Undrar om det inte är mer än hälften av sitt eget tv-utbud hon just har räknat upp. Det är strömlinjeformad produktion. En intill censur gränsande standardisering av form och innehåll. Lustigt ska det också vara hela tiden.

Man skulle kunna tro att fler tv-kanaler och mer tv-tid skulle ge mångfald, men det ger bara enfald. Att kommersiella kanaler ägnar sig åt publikfrieri ligger i sakens natur. Enkelt: Fler tittare ger mer reklam som ger mer pengar. Men vad ska vi egentligen med SVT, public service till, slog det mig under helgen? Fast det var innan jag såg Tom Alandhs dokumentär ”Martina och jag”. Alandh om någon, hans filmer om något, är kanske ett av de starkaste svaren på frågan.

I Alandhs händer förekommer människoöden alltid i sin egen rätt. Som med Martina Schaub. Alandh har sedan 1974 träffat och samtalat med Martina som har Downs syndrom. Martina, vars mamma fick detta råd av läkarna: ”Lämna bort barnet och glöm henne. Hon är idiot och inget att hoppas på”.

Martina har i år hunnit fylla fyrtio. 35 år har gått av återkommande frågor, tankar, samtal och drömmar. Resultatet: Ett porträtt så befriat från sentimentalitet, och något så unikt i dessa dagar som vad det innebär att vara människa. Och samtidigt är det en skildring av tidens gång i ett fördomsfullt och byråkratiskt Sverige. Hur ofta får man se sånt på tv? Och hur länge till? Vem kommer att ta efter när Tom Alandh snart går i pension? Ronny & Ragge?

”Jag kommer att tänka på en fråga som jag ställde för 18 år sedan”, säger Alandh på ett ställe i filmen om Martina. Tanken svindlar i Settman-Sverige, med en programdirektör som knappt kan tänka två år framåt.

Och apropå tiden suckar Martina i Tom Alandhs film: ”Tiden – jag hatar tiden”. Jag förstår henne. Låt saker ta tid. Det blir så mycket bättre då.