Vår tandvård går inte att jämföra med öststaternas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mina tänder står åt alla håll som ett monument över folktandvårdens inkompetens och snålhet.

Eslöv på 80-talet. Ett lågt brunt hus bakom Domus, som luktade sjukhus redan innan man steg in. Tänderna skevade och en dag tog jag mod till mig och frågade om jag inte behövde tandställning.

– Nejdå, de kommer att växa rätt, sa tandläkaren tvärsäkert.

Året därpå såg tänderna lika jävliga ut.

– Tandställning? undrade jag.

– Vi avvaktar, svarade tandläkaren och log sitt Stimorolflin.

Det är bestämt att alla barn har rätt till en god tandvård fram till det år de fyller 20. Men en nyligen gjord studie visar att var femte har svår karies som inte åtgärdats eller ens registrerats. Det visar sig också att drygt hälften av alla barnens rotfyllningar är dåliga. Detta kan bero på att tandläkarutbildningen inte är bra nog, att tandläkarna är stressade och slarvar. Eller, som Göran Dahllöf, professor i barntandvård, säger: ”Barntandvården får inte ta för mycket tid och kosta för mycket pengar.”

En fri tandvård som inte fungerar är som en present som visar sig vara sönder. Ska man vara tacksam eller klaga? Och vem klagar man hos?

Varje sommar åkte vi till Polen. Föräldrarna besökte tandläkaren och när jag visade upp mina tänder skrattade man och undrade om Sverige verkligen hade fri tandvård. En gång lagade de ett hål som min svenska tandläkare hade missat.

Väl hemma i Eslöv fick jag en utskällning: Om jag gick hos någon annan med mina tänder, så behövde jag inte komma till Folktandvården. Det var som om den polska tandvården inte dög. Övertygelsen om att Sverige är bäst i världen har varit så stark att inte ens tusen studier som visar motsatsen kan ändra den.

Nu är det min tolvårige sons tur att tampas med Folktandvården.

Ett hål som man förra året ville avvakta med måste nu rotfyllas. När jag ifrågasatte deras kompetens svarade tandsköterskan – helt utan att le – att det var sonens eget fel som ätit godis och druckit läsk. Men han dricker aldrig läsk, äter inte mycket godis, gillar grönsaker och borstar tänderna varje dag.

Då måste det vara mitt fel som inte borstar hans tänder, svarade hon. Men hur borstar man tänderna på en prepubertal kille som knappt låter sig kramas? Jag undrade om han inte åtminstone behövde tätare kontroller.

– Nej, vi har gjort en bedömning att det inte är nödvändigt.

– Nähä, men tydligen behövs en rotfyllning. Får jag inte bra service får jag gå någon annanstans.

– Det kan du inte göra.

– Inte?

– Jo, men då får du aldrig komma hit igen.

Jag är förälder, inte fiende, och har rätt att ställa krav trots att det är ”gratis”. Fri tandvård, liksom barnbidraget, är ett sätt att visa att barn är viktiga och inte automatiskt ska räknas som en enhet med sina föräldrar. Men en slarvig tandvård är slöseri.

Den svenska tandvården är inte världsbäst. Inte svenska tandläkare heller. Eller den svenska sjukvården. Eller skolan. Längre.

I många år har man arrangerat tandresor från Sverige till bland annat Polen, Estland och Ryssland, och nu kommer tandläkare därifrån hit för att jobba. En del misstror dem, trots att de ofta har dubbelt så lång utbildning som sina svenska kollegor. De är effektivare, mer serviceinriktade, betydligt billigare och kanske har deras existens till och med drivit på den nya tandvårdsreformen.

Våra barn har hål och rotfyllningar som vore de värsta öststatsungarna. Sannerligen: Blott Sverige svenska tänder har.

Anna Ekelund