Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Maurits, Moritz

Till slut vänjer man sig även vid det mest udda

Just det här greppet känns numera lika fräsigt som en hakebössa. Eller som att använda ordet ”fräsigt”. Men jag minns hur det började.

Jag var alldeles färsk i denna bransch. Folk hade ingen aning om att det här med tidningar var rena varvsindustrin, dömt till ­undergång. Ville man ha ­reda på något fick man leta i böcker. Hade man upp­manat någon att ”googla”, skulle man antagligen ha fått en örfil, bara för säkerhets skull.

Något spännande hade puttrat på universiteten ett tag. Det kallades ”post­modernism” och vid den här tiden hade det puttrat så länge att det rann över och hamnade på tidningsredaktionerna. Det innebar att ord som ”diskurs”, ”jagupplösning” och ”immanens” började slinka förbi korrekturläsarna på våra största dagstidningar. Men det innebar också en skojig lek som gick ut på att vända upp-och-ned på världen. Framför allt ansågs det osedvanligt fyndigt att på djupt allvar analysera skitsaker. Eller att behandla verkligt stora saker med utstuderad respektlöshet.

Att skriva fyra djupsinnigt filosofiska sidor om en ny isglass och i en bisats slå fast att Pontus Platin är intressantare än Platon, var höjden av finess.

Men tiden gick och ni vet vad det innebär: man vänjer sig. Förstulet, lågintensivt och malande blir det udda ren vardag. Nu behandlas lågt som högt och högt som lågt och bisak är huvudsak och huvudsak är bisak, utan att någon riktigt tänker på det längre.

Detta apropå en yvig ­debatt som pågått i över en vecka i flera tidningar. Den handlar om en reklambild på en amerikansk klädkedjas hemsida. En kvinna i kort kjol böjer sig framåt. Man ser hennes trosor, som, om jag förstått saken rätt, är den produkt som är till salu.

”Vidrigt”, ”kvinnohat”, ”våldtäkt”, till och med ”ett globalt samhällsproblem”, säger vissa. Andra hävdar att kvinnor har rätt att vara ”hur slyniga de vill”. Det är hyckleri, rent av ett ”angrepp på den kvinnliga ­sexualiteten” att döma ut reklambilden.

Största möjliga allvar. Det rotas under den där kjolen och fram kommer den ena samhällsanalysen efter den andra. Monumentalt ur futtigt, högt ur lågt.

Ärligt talat, skulle det inte kännas friskare att finna ett nytt grepp? Till exempel att konstatera att bilden är vulgär? Och gå vidare.

Följ ämnen i artikeln