Di Leva är inte ett uns ovanlig - tvärtom
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag läste en intervju med Tomas Di Leva i en av söndagsbilagorna. Reportern skrev att Di Leva inte äger en klocka. Nyfiket läste jag vidare. För visst skulle reportern ställa en följdfråga. Kanske: "Oj Tomas, hur fixar du det i din vardag eller när du är på turné?"
Eller en ännu bättre fråga: "Tomas, hur hämtar och lämnar du på dagis, din son går på dagis va, om du inte har klocka? Eller accepterar personalen ursäkten: Sorry men sonen och jag mediterade." Eller: "Är det din fru som tar hand om allt som har med tider att göra?" Jag vill verkligen veta. Men det ville inte reportern. Det kan bero på två saker.
1. Reportern stressar själv runt i tillvaron och undrar hur andra får ihop det. Di Leva blir den där quick-fix-lösningen, lite som Dr Phil, skit i klockan vet du ... livet är större än så ... kärleken är viktigare ... och reportern tänker att ah, vad befriande. Det kommer ju inte att funka men vad skönt att låtsas. Att jag är kosmisk.
2. Det är samma gamla trötta kändisjournalistik som alltid. Di Leva ska porträtteras som den lite "udda" figur vi är vana vid. Här ska snackas kärlek och världsalltet och annat som vi redan vet, bygga torn av klyschor ska vi. För det vill säkert Di Leva och reportern också för annars kanske det blir dålig stämning och hur skulle det se ut i en söndagsbilaga. Dålig stämning kan det vara i krigsreportagen. Men vi har läst det förut eller hur?
Är det inte om Di Levas kosmiska inställning till livet så är det Lena Endre och Richard Hobert som "är lika som syskon" eller Agneta Sjödin som "hittar sig själv" igen eller Josefin Nilsson som "svär som en karl" och är "härligt intensiv".
Jag nynnar gärna på Di Levas nya hit. Men mannen är faktiskt inte alls "udda". Här är bevisen:
Di Leva intresserar sig ju för det här med Jesus inom oss alla. Det är klyschan nummer ett. Alla kör med det där:
Jag tror på Gud.
Vem är Gud då?
Gud finns inom oss alla. Jag insåg det i terapin.
Jag läste att Di Leva brukar meditera medan han är ute och går men jag gick förbi honom en gång. Han var jättelång och snygg men han såg sur ut. Jag tror inte att han mediterade. Någon borde säga till honom att om man är sur så skickar man ut dålig energi och den påverkar andra negativt och det är inte bra.
Hans son heter Cosmo. För er som inte bor på Södermalm i Stockholm kan jag berätta att där heter barn saker som Tindra, Cosmo, Saga, Vila med mera. Om Di Leva hade döpt sin son till Niklas i stället, då kunde vi ha snackat om en udda kille.
Det enda udda med Di Leva är kanske att han lever lite lyxigare än medelsvensson gör. Jag läste nämligen i söndagsbilagan om hans dagsschema och det var meditation mitt på dagen när vi andra jobbar och hans fru är formgivare och någon slags hälsoterapeut och det kan man nog inte bli rik på så det är sånt man kan ägna sig åt när man blivit lite smygborgerlig.
Övrigt. För flera år sedan såg jag ett reportage om Di Leva på teve. Han gick i någon park och pratade om den kosmiska kärleken och då kom en flyktingkille fram till Di Leva och försökte pumpa honom på hur han egentligen menar att vi alla ska komma överens och älska varandra. Artisten flummade fram något svar som flyktingkillen inte var helt nöjd med utan i stället blev lite upprörd över för där han kommer ifrån var det krig då och inga kosmiska tankar i hela världen kunde lösa det. Plötsligt var det där Jesusskimret borta och artisten påminde mest om en lite malplacerad proggare som skriker "känner ni stanken från SE-banken" medan han står i bankomatkön.
Men okej, jag ska försöka ta till mig kärlekens budskap i stället för att gnälla så här. Då vill jag säga till alla er grovjobbare där ute, ni städare och vårdare med ryggbesvär, att fan slappna av. Släng klockan och älska mer. Och om ni - högst troligt - skulle få sparken för att ni slutar komma i tid så skriv ett brev till Di Leva och fråga efter lite cash. Vi hör alla ihop " hans pengar är era pengar.