För många är dåliga föräldrar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-08-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ingen pratar om föräldrar längre. Det är som om de inte ingår i begreppet "samhälle" och ska räknas in när det går fel för ungarna. Jag tycker att det verkar finnas rätt mycket dåliga föräldrar i dag helt enkelt. Så, nu sätter väl någon en bomb under just mitt säte på tunnelbanan.
Jag läste för ett tag sedan en rätt magstark artikel i Aftonbladet om två flickor, 12 år och bästisar. De älskar smink och shopping. Stringtrosor, nagellack och "aldrig gå till skolan osminkad". Den ena flickans mamma suckar och menar att vad ska hon göra. Alla de andra tjejerna håller på likadant och det går inte att stå emot dottern. Hur tänker man då?
Är det bättre att lilla "Lisa", 12 år, går omkring med stringtrosor och inte vågar gå till skolan utan smink än att hon kanske inte får vara med på alla nagellackspartyn men kan göra vettigare saker med sin tid och sedan växa upp och inte ha en urholkad hjärna vid tidpunkten för gymnasiet utan faktiskt ha lärt sig något mer än hur man ser snygg ut.
Tänk, det går så snabbt för pappa att tuta i sin son att bögar är farliga, riktiga män dansar inte balett och att kvinnor är som höns - virriga. Och det går så snabbt för mamsen att lära sin dotter hennes plats genom att stryka alla kläder, tvätta alla golv, laga all mat och bli påsatt på söndagar klockan 14.
Jag känner en kille som går hem till mamma med sin smutstvätt. Han är 24 år. Hon kommer och städar varje vecka. Eh, hur kul tror ni att det kommer att bli för den tjej som ska leva ihop med honom. Och hur kul blir det för honom om han träffar en tjej som inte vill vara hushållers-
ka. Hur kan man inte fatta vad man raserar? Samma i skoldebatten, varje diskussion om skolans sönderfall, elever som bråkar, lärare som tappat kontroll isoleras till att handla om "skolans svek" eller "samhällets svek". Och jag kan köpa att det är samhället som sviker men inte om inte föräldrarna utgör en del av resonemanget. It takes a lot of people to party you know"
Missförstå mig inte nu, jag vill inte att kd ska använda min krönika som underlag till en motion om kristna värderingar i familjen (aga) och jag inser hur många barn som INTE har föräldrar som kan stötta av olika anledningar, men jag pratar om de föräldrar som ändå har möjlighet och kapacitet att göra det men ändå väljer bort. Som gör barn men sedan inte reflekterar över att det ingår i föräld-
rarollen att inte göra sina barn 1) till homofober 2) rasister 3) sexister - eller i alla fall kämpa emot om övriga samhället är på väg att lyckas.
När jag var liten och blev retad i skolan så tog min mamma tag i det och krävde att barnens föräldrar skulle säga till sina ungar, men det hände inget för alla andra har så fina barn så - och "Pelle kan inte göra något fel".
Men det kanske är förbjudet att prata om föräldrars ansvar i dag? Eller rättare sagt, det är förbjudet att prata om det om man inte själv är förälder för då vet man ju inte hur jobbigt och komplext det är.
Hur många gånger har man inte befunnit sig i situationer med småbarnsföräldrar, barnen sitter och geggar en i ansiktet med sin barnmat medan de slår med plasthammare i ens huvud och vrålar "tanten ska döööö" och när man till slut vrålar "sluta!!!" så vaknar plötsligt mor och far och förklarar att "det hjälper inte att skrika på barn" och "sköt dig själv".
Men jag betalar faktiskt skatt för era ungars dagis och tandvård och annat, så då tänker jag yttra mig! En kompis som blev förälder för ett tag sedan säger att det är "skitsvårt" att vara förälder och jag tror henne verkligen. Inför föräldralön genast! Men samtidigt måste det ju vara världens roligaste jobb. Man har chansen att forma små individer och förhoppningsvis göra dem starka och roliga och vettiga.
Och skulle man trots hårda försök misslyckas - ja DÅ är det fan samhället det är fel på, inte dig!