Gustav Vasa skulle mördas med en bomb i Storkyrkan
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-09-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I dessa tider är det många som drömmer om att byta regering. Den tanken har funnits hos svenska folket i alla tider, även under perioder då regimen bara kunde avlägsnas med våld. Det har funnits många konspirationer mot våra kungar, men en av de mest spektakulära var planerna på att försöka få Gustav Vasa avlägsnad från tronen i explosionsfart.
Händelsen är särskilt aktuell nu därför att attentatet skulle äga rum i Storkyrkan i Stockholm och kyrkan fyller 700 år i år. Ingen annan byggnad i Sverige är så fylld med historiska minnen som denna kyrka. Där har kungar och drottningar krönts, vigts och blivit begravda. Där, i kryptan, greps den sinnesförvirrade Erik XIV och där satt de dödsdömda biskoparna som blev halshuggna i Stockholms blodbad. Dit släpades tavlor och dokument som räddades från det brinnande slottet Tre kronor 1697.
Och det var där Gustav Vasa skulle göra sin ofrivilliga himmelsfärd. Det var våren 1536. Gustav Vasa var då fyrtio år gammal och hade ännu inte riktigt ett fast grepp om makten i landet. Hotet just då kom från Lübeck och Hansan som ville få tillbaka sitt inflytande över Stockholm. Det var med Lübecks pengar som Gustav Eriksson kunde göra sig till kung, men så snart han lyckades med det försökte han klippa av trådarna till den rika tyska Hansastaden. Propagandan i Lübeck uppmanade svenskarna att avsätta "den hårde och store tyrannen Gustav Eriksson". Kriget drog igång 1534 och gick bra för tyskarna den första tiden.
Konspirationen i Sverige leddes av tyska borgare i Stockholm. Till dem anslöt sig flera missnöjda svenska herrar, bland dem myntmästaren Anders Hansson. De ledande tyskarna var Kort Druwehagel och Hans Bökman. Efter att ha misslyckats med ett giftmordsförsök och ett knivattentat beslöt de att försöka med en explosion.
En fjärding krut placerades under kungens stol i Storkyrkan. Från krutet löpte ett kopparrör, i röret fanns en stubin. På Palmsöndagen väntades kungen sätta sig i kyrkan. Stubinen skulle tändas på och församlingen få bevittna en himmelsfärd som de aldrig skulle glömma. Var det tänkt.
Kvällen före det planerade attentatet samlades konspiratörerna för en sista genomgång av sin plan. Dessvärre för dem själva hade någon tagit med sig en försupen skeppare med det passande namnet, eller i alla fall öknamnet, Hans Vindrank.
Då aftonen var slut var Hans Vindrank halvt avsvimmad. Hans kamrater beslöt att föra hem honom till hans bostad i Gamla stan. Deras vandring blev vinglig och bullrig. Hans Vindrank dumpades utanför sin port. Då han försökte ta sig in genom sin dörr väcktes grannfrun Brita. Hon kom rusande och frågade vad som stod på, varpå hon övergick till att uttala sig vidlyftigt och synnerligen kritiskt om Hans Vindranks liv och leverne, ett samtalsämne som hon alltid tog upp då hon mötte sin granne.
Hans Vindrank kvicknade då till och reste sig upp. Han ville visa för fru Brita att han ingalunda var något vanligt fyllo. Han var en man med kontakter och informationer. Han var en länk i en stor PLAN, som han, bara i största förtroende givetvis, kunde avslöja för fru Brita. Här var stora saker på gång. Och han avslöjade allt han visste.
Fru Brita berättade genast vad hon fått höra för sin man, som i sin tur omedelbart sprang upp till slottet. Inom något dygn var samtliga konspiratörer, bland dem säkert många oskyldiga, gripna och de flesta handgripligen förhörda. Torterade, skulle vi säga i dag.
Myntmästaren Anders Hansson spärrades först in i tornet på slottet Tre kronor. Åtta personer dömdes till döden, bland dem sju tyskar. Tyskarna skulle dessutom steglas, det vill säga deras kroppar hackades i stycken och sattes upp på stegel och hjul, allom till skräck och varnagel.
Anders Hansson försökte slippa bödeln genom att kasta sig ut genom ett fönster i det höga slottstornet. Han slog ihjäl sig mot stenläggningen. Men han slapp inte bödeln för det. Hans kropp blev ändå halshuggen. Hade Gustav Vasa dömt någon till halshuggning så skulle han halshuggas.
De övriga inblandade fick fängelse och böter, pengar som kungen stoppade i egen ficka. Ett resultat av konspirationen och domarna var att den tyska kolonin i Stockholm neutraliserades. Eftersom de dödsdömdas gods och egendomar alltid konfiskerades av kronan kunde kungen nu lägga beslag på ett stort antal präktiga fastigheter i centrala Stockholm.
Dessutom straffades borgerskapet i Stockholm på andra sätt. De tvingades lämna ifrån sig sina kanoner och andra vapen, som de haft sedan medeltiden. Stockholms politiska särställning var bruten. Nu var det Gustav Vasa som bestämde även i rådhuset vid Stortorget i Gamla stan.