Terror och etnisk rensning gjorde skåningar svenska
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-01-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den här dagen, den 15 januari år 1677, satte svenske kungen skräck i Skåne. Vid kyrkor och allmänna platser spikades kung Karl XI:s "nådiga plakat" upp, en kungörelse som slog fast att om någon skåning på något sätt skadade en representant för den svenska kronan eller armén, så skulle alla män i närmaste by tvingas betala 1 000 riksdaler i böter (cirka tre årslöner för de flesta). Dessutom skulle var tionde man i byn plockas ut och avrättas.
En vecka senare skärptes hotet. Då skulle var tredje man i byn avrättas.
Det var en tid av terror och dödskamp. Svenskarna hade segrat i slaget vid Lund några veckor tidigare. Skåne skulle nu definitivt bli svenskt. Danska och svenska arméstyrkor marscherade genom landskapet och tusentals skånska bönder gjorde väpnat motstånd.
Skåne hade med korta uppehåll allt sedan historiens gryning varit danskt. Skåne var ett av Danmarks rikaste och viktigaste landskap. I Lund präglades de första danska mynten. I Lunds domkyrka förvarades det danska riksbaneret, Dannebrogen, och i Skåne hade den danska adeln sina största och finaste slott.
Skåningarna gjorde allt vad de kunde för att slippa bli svenskar. Den danske kungen understödde givetvis motståndskampen, men motstånd var i längden utsiktslöst.
Den kampanj som den svenska ockupationsmakten genomförde för att försvenska skåningarna var en av de mest brutala och samtidigt mest effektiva som någon regering någonsin genomfört i Europa. Den genomfördes utan att befolkningen utanför Skåne egentligen någonsin fick reda på vad som hände.
Om detta hänt i vår tid skulle FN med största sannolikhet ha ingripit och placerat fredsstyrkor mellan de stridande, och de svenska ansvariga politikerna och militärerna hade släpats till krigsförbrytartribunalen i Haag. Här bröts mot samtliga av vår tids människorättslagar, krigslagar och lagar om skydd av minoriteter.
Försvenskningen bankades in på flera plan samtidigt. På marknivån slog man hänsynslöst till rent fysiskt mot varje motståndskämpe som påträffades. Han torterades offentligt och blev sedan avrättad under spektakulärt brutala former, allt för att avskräcka andra upproriska. En vanlig metod var att fången brändes med glödande järn varpå en järnstång kördes in i ändtarmen och ut genom näsan. Kroppen spikades sedan upp på ett träd.
Samtidigt pågick en intensiv psykologisk krigföring. Ett universitet grundades i Lund för att snabbutbilda svensktalande präster och ämbetsmän. Samtliga invånare tvingades till kyrkorna varje söndag för att läsa eller lära sig läsa bibeln, katekesen, mässboken och psalmboken på svenska. Danska språket var förbjudet.
Alla danska präster och ämbetsmän tvingades bort och ersattes med svenskar. Där det inte gick med lock och pock, mutor och belöning, satte man in våld och skräck. Vid ett tillfälle gav Karl XI order om att hela socknen Örkened skulle jämnas med marken och alla manliga sockenbor mellan 15 och 60 år dödas. I kungens instruktion till befälhavaren stod det: "Låter han i hela socknen nedhugga allt manskön som kan gevär bära, skonar allenast kvinnokön och barnen men bränner upp gårdarna".
Då trupperna kom dit fanns bara en gammal gubbe kvar att slå ihjäl. Gårdarna brändes ner.
När skåningarna insåg att motståndet var meningslöst flydde cirka 15 000 invånare, 8,5 procent av befolkningen, till Danmark. Över 30 000 skånska pojkar tvångsinskrevs i den svenska armén, åtskilliga placerades i Baltikum och kom aldrig hem. Samtidigt inkvarterades svenskar i de skånska byarna där de uppmanades att gifta sig med skånska flickor och överta gårdarna. Då kriget började hade Skåne 180 000 invånare, år 1718 var de 132 800, en minskning med 26 procent.
Som i varje motståndskamp beskrevs motståndsmännen som terrorister och banditer. Så är det även i dag. Bara frihetskämpar som segrar blir hjältar och kan till och med få Nobels fredspris.
Den mentala och psykologiska försvenskningen av Skåne fortsatte fram till våra dagar. Skånska skolbarn har i generationer till exempel fått läsa om gamla "svenska kungar" som Gustav Vasa och andra, fast ingen av dem någonsin var kung över Skåne. I denna dag står fortfarande den förste svenske ockupationskungen Karl X staty på torget i Malmö. I andra länder och erövrade provinser hade han sprängts bort för länge sedan.
Inte i någon skolbok står heller att det förekom väpnat motstånd mot svenskarna även i de andra erövrade landskapen som Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Det fanns gerillarörelser i Halland och på Tjörn och Orust. Även här krossades motståndet med järnhand.
I Jämtland och Härjedalen hade invånarna i århundraden varit inriktade västerut, mot Norge. I Jämtland avrättades en kyrkoherde och tretton bönder för att de hjälpt sina gamla landsmän mot de svenska ockupanterna. Ännu trettio år senare kallades jämtar för ett "argt och avogt" folk.