På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror
I England går de upp i limningen om någon föreslår att britter borde ha id-kort. Det är ingen hejd på vilken katastrof ett enkelt id-kort vore. Varför inte deportera allihop till läger i Sachsen-Anhalt, med en gång? Det är fingret under näsan och John Cleeses tyska marsch tills id-kortsvurmarna suckande drar sig tillbaka.
Men att det filmas med säkerhetskameror i vartenda brittiskt gathörn bryr sig ingen om. Det är bara som det ska vara, det.
Det är märkligt hur olika vi tänker oss hotet från Storebror i olika länder. Och vid olika tidpunkter.
Kommer ni ihåg åttiotalet? Då var personnummer något vi i Sverige stötte och blötte till skräckfilmsmusik. Det skrevs debattartiklar och romaner om att personnummer var första steget mot Gulag. Datainspektionen varnade för att vi var på ett sluttande plan.
Men nu. När tvekade du senast att uppge ditt personnummer? Själv minns jag inte ens när jag tänkte på saken sist. Att fylla i sitt personnummer känns inte särskilt mycket farligare än att uppge sitt telefonnummer. Och såvitt jag vet lever vi inte i Gulag.
Men det är något konstigt med detta. Tänk er att vi hade berättat för oss själva på åttiotalet, att 2014 finns allt vi köper registrerat på listor över kortanvändning. Att all vår privata information finns på datorer, som är kopplade till ”moln” och nätverk som vem som helst med lite händighet kan läsa av. Att varenda meddelande vi skickar varandra läggs i en jätteklump som analyseras av världens alla hemliga poliser.
Det skulle ha fått våra åttiotalsjag att hänga bössan över axeln och försvinna ut i skogen för att planera sabotage och motstånd. Våra 2014-jags obesvärade leenden skulle våra åttiotalsjag tolka som effekterna av hjärntvätt.
Det hade förstås varit en överreaktion av vårt åttiotalsjag. Men kan man inte tänka sig att det finns något som heter underreaktion också? Här och nu?
Jimmy Carter, Amerikas mest menlöse president i mannaminne, sade något rätt fyndigt häromveckan. Vill du meddela dig oavlyssnat med andra, finns ett listigt trick: Skriv det du har att säga på en papperslapp, lägg det i ett kuvert och gå med det till ett postkontor.
Vi kan väl börja där. Huruvida vi bör dra till skogs får bli en senare fråga.