Mobbning finns där det finns människor

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kommer ni ihåg "Breakfast club"? Filmen där ett gäng tonåringar får kvarsittning under en lördag och plötsligt tvingas umgås med varandra. Ibland önskar man att det var så enkelt.

Stäng in skolans prinsessa med skolans värsting med skolans nörd med skolans gothbrud med skolans fotbollshjälte i ett rum under en heldag och släng sedan in en despotisk vaktmästare och lite schyst musik och braj (alternativt ett sexpack med elefantöl om man nu skall köra den svenska varianten).

I den bästa av världar hade det varit som på film. I den bästa av världar hade alla blivit kompisar, enat sig mot vaktmästaren, blottat sina fel och brister för varandra på fyllan, så att de sedan kunde förenas på ett plan som låg utanför eller kanske snarare innanför svartsminket, nördigheten eller den hårda ytan. Ni vet, innerst inne är vi alla bara människor, och yada, yada. Det är ju sådant som man gärna vill tro på.

På film kan den kufiga lillkillen gå upp på en scen och begå falsksångsharakiri genom att sjunga a cappella, för att sedan bli räddad av sin 20 år äldre kompis som drar av ett gitarriff som aldrig tar slut.

På film kan en gammal blind militär få en hel aula att ställa sig upp och klappa i händerna för den mobbade. På film kan en styvmorsa rädda sin styvdotter som blir mobbad genom att pröjsa en Calvin Klein-modell för att han skall gå fram till henne på skolgården och låtsas vara hennes pojkvän.

På film vet man vilka som är onda och vilka som är goda, och det är alltid huvudrollsinnehavaren som blir mobbad, medan mobbarna och den tysta klungan tillhör "de andra" som vi helst vill slippa spegla oss i eller identifiera oss med. På film pröjsar vi för att få sitta där och låtsas som att det är en självklarhet att vi är "the good guys" som tar ställning för den svage.

Och ändå. Mobbning finns överallt. Mobbning är inget svenskt fenomen, danskt, japanskt eller franskt fenomen.

Mobbning finns där det finns människor, i alla klasser och i alla samhällen, i miljonprogramsområden och på internatskolor, i krig och i fred, bland ungar och bland vuxna, bland biståndsarbetare och bland soldater.

Mobbning är inte ett problem som man kan avskeda, flytta, döda, ta livet av eller sjukskriva bort. Mobbning handlar om ett sammanhang som uppstår när folk intar sina allra tryggaste positioner.

De som vill leda och de som vill hänga på. De som vill blunda och de som vill sparka. De som vill armkroka och de som vill hålla sig för sig själva.

Det finns tiotusen olika sätt att mobba folk på, och det finns lika många alternativ för omgivningen att intala sig att det inte handlar om mobbning.

"Emma måste lära sig att samarbeta", "Emma måste ta mer initiativ". Skitsamma om Emma kan visa hotbrev där det står "Bra att du fattat att du inte ska komma hit till skolan. Lärarna tror ju ändå mer på oss" och "Kom inte tillbaka då ska du få mer helvete jävla cp skada". Rektorns kommentar är ändå: "Jag anser att hon är utanför. Men i dagsläget förekommer ingen mobbning."

Nähä. Det är som idrottsledare som säger att de inte har några problem med homofobi, samtidigt som de förklarar att de inte har några homosexuella inom sin rörelse.

Så när skall vi göra upp med hela den här feta lögnen om "vuxnas ansvar" som vi så gärna vill tro på? Jag menar, vadå vuxna? Vuxna som vadå?

Vuxna som är mindre konflikt-rädda och mer modiga och mer toleranta, än vad ungar är? Vuxna som har mindre egenheter och mer civilkurage och vuxna som inte försöker rädda sitt eget skinn eller sitt eget jobb. Vuxna som inte mobbar och vuxna som inte fryser ut.

Jag tror inte på det. Jag tror inte att vuxenheten räcker till. Jag tror inte att vi förmår.

Jag tror att vi vuxna är ingeggade upp till öronen i samma sociala strukturer som vi är satta att bevaka.

Lena Sundström