Konsekvens och kollektiv skuld – det är fotboll

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Till att börja med. Bara så att vi är överens när det gäller ensamma sololirare som springer in på en fotbollsplan för att spöa domaren efter att ha druckit 15–20 danska öl.

Det är inte typiskt fotboll. Det är typiskt en massa andra prylar. Men typiskt fotboll, det är det när en vuxen kille linkar bort med gamnacke till skämsvrån när han har slagit en annan vuxen kille i magen.

Typiskt fotboll är att domaren ger blanka fan i att det sitter 42 083 personer på läktaren som tycker att en 89 minuters match är en match som har blivit ungefär 1 minut för kort. Typiskt fotboll är att den danska nationen står och skrapar med tårna dagen efter i den danska leran i stället för att skicka i väg ett dussin missiler mot den skånska kusten.

3–3 som blir 0–3. Jag vet inte riktigt var det skulle kunna ha hänt annars.

Det är kollektiv skuld och konsekvenspolitik i hardcoreversionen. Inget jidder fram och tillbaka om att en hel fotbollsnation eller ett helt fotbollslag skall bli straffade för något som en ensam sololirare har gjort på fyllan. Inget ”fy-yyy skäms, Preben (eller vad han nu kan heta, för killen har ju fått skyddad identitet och heter antagligen Glenn vid det här laget). Men alltså. Inget ”fy-yyy skäms, Preben, och nu säger jag till dig för allra sista gången att om du fortsätter på det här sättet så kommer jag att stoppa matchen – nästa gång”. Inget sådant. Bara ett ”så här kan vi inte ha det. Jag skiter i vem som är skyldig.”

Jag gillar det.

Jag kan ta det.

Jag satt där i min tv-soffa och min biologiska klocka var inställd på att få se en minut till. Hela kroppen skrek efter mer. Men det är så det är. Fotboll är som en enda lång sträcka av avbrutna orgasmer – ändå. Fotboll handlar om att man är inställd på vänsterkryss, och stolpe in, och repriser som man vill se. Och sedan blir det stolpe ut och repriser som man inte vill se och 0–0 fotboll.

Det blir sällan som man har tänkt sig.

Då är livet betydligt mer förutsägbart.

Ta Hultsfredsfestivalen som går av stapeln nästa helg. Eller ta Roskildefestivalen. För där har vi ju två andra exempel på sammanhang där människor träffas i grupp. När 9 personer trampades ihjäl på en Pearl Jam-konsert i Roskilde år 2000, vägrade Oasis och Pet Shop Boys att ställa sig på samma scen och spela.

Arrangören surnade till och hävdade att det skulle bli mer kalabalik om man flyttade alla människor till andra scener. Den typen av praktiskt tänkande. Inget, sorry folks, vi ställer in det här. Ni får gå hem. Det här känns inge bra. I stället fortsatte festivalen. Och året efter satte arrangören upp ett minnesmärke vid scenen med texten ”how fragile we are”.

You say.

Nästa helg är det Hultsfredsfestivalen, och varje gång det är stora festivaler händer det saker som är relaterade till ”människor som gör saker tillsammans på en begränsad yta”. Tjejer våldtas, killar får knivar i ryggen och folk åker på spö. Och allt det här verkar vara sådant som folk får räkna med om de vill åka och lyssna på Ozzy och 50 Cent och Anna Ternheim.

Förra årets Hultsfredsfestival var en av de lugnaste, och i polisens informationsmaterial stod det: ”Det har varit 9 fall av misshandel […] En 19-årig kille blev helt oprovocerat stucken i ryggen med ett vasst föremål. Killen fick föras till sjukhus med svåra skador (dock inte livshotande). Övriga fall har varit slagsmål med knytnävar och ingen har kommit till allvarlig skada.”

Det är aldrig någon domare Fandel som ställer sig på Hawaiiscenen och säger att ”så här kan vi ju inte ha det. Nu får ni gå hem. De största har inte ens spelat än, ni får inte pengarna tillbaka, och jag skiter i om det är några ensamma sololirare som har druckit 15–20 öl som lallar omkring och våldtar och slåss.

Lite hårdkonsekvens och kollektiv skuld även där. Det vore något nytt.

Lena Sundström