Tids nog blir slagfältet ett turistmål

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Befinner mig i Berlin på ett av dessa nerrökta kaféer där rastlösheten fortfarande kan botas med en cigg. Det är semester. Att vara ledig i en annan stad är som att stanna sin egen klocka, medan tiden fortsätter att gå för andra. Jag tittar på männi-skomyror som hämtar barn på dagis, som kånkar hem kassar med mjölk och middagsmat, folk som tittar på klockorna för att någon sitter och väntar.

Jag känner ingen. Och kanske är det därför, kanske är det som med ens egna barn, det här att man aldrig tycker att de växer. Kanske måste man resa till en annan stad i ett annat land för att inse att allting handlar om tid.

Ett blodigt slagfält i dag, är en sevärdhet med bussfickor och vykortsförsäljning i morgon. En tortyrkammare blir en guidad tur som börjar klockan ett. På souvenirställena i Berlin säljer man kartor där man kan se en tecknad mur som klyver staden på ett sätt som gör att man fortfarande vill gråta. Och i min väska ligger det en ful liten oansenlig stenbit i en plexiglas-sarkofag med texten ”Berlin Wall 13.08.1961 – 09.11.1989” som jag har betalat 5 euro för (och som lika gärna kan vara en stenbit från golvet på en pissoar längs Prenzlauer Allee).

Ingenting är länge sedan. Har man ändå glömt eller förträngt kan man gå och se Oscarsbelönade ”De andras liv” eller läsa ”Tysk höst” av Stig Dagerman – om man har turen att få tag på den.

I Dagermans texter är allt blött och sjukt och hungrigt. Mer än något annat är det hungrigt, oavsett om det handlar om passagerare i överfyllda fuktiga godsvagnar som inte går längre, om det handlar om vattenfyllda källare där stadens invånare bor med sina barn, om det handlar om människor som driver omkring på gatorna.

Mödrar som försöker sälja sex, döttrar som gör det, söner som skickas ut för att stjäla och tyska städer som är så fattiga och utbombade att många inte orkar göra annat än

att sakna tiden under diktatorn (eftersom man i alla fall slapp se barnen svälta).

Att läsa Stig Dagermans rapporter från Tyskland, är som att läsa om Irak eller Afghanistan i dag. Synen på människor, alla dessa som sjunker med öppna ögon, inför sig själva, inför sina barn och inför hela världen. En total icke-tro på att just det här samhället eller just det här folket förmår demokrati, moral, infrastruktur eller ordning. Att lyfta sig själv i håret.

Stig Dagerman försöker försvara: ”Det är inte riktigt att säga som en välnärd fältpräst från Kalifornien sa över sin biffstek på Nordexpressen att Tyskland är ett land som alldeles saknar moral. Det är bara så att i nödens Tyskland har moralen fått en alldeles ny dimension, som gör att det finns förhållanden då det inte är omoraliskt att stjäla ...” Det fanns de som sa att Tysklands framtid såg ut som en full, finnig amerikansk soldat och en prostituerad tysk flicka. Men jag sitter och dricker en kaffe i framtiden. Ett glas med perfekt skummad mjölk med utsikt över Checkpoint Charlie.

Och på något sätt känns det tryggt. Att det farligaste en dag blir till ofarliga överprissouvenirer och hemläxor som barn klagar över att de måste lära sig utantill.

Tåg avgår i tid, taxibilar rullar genom gatorna, vietnamesiska, japanska, italienska restauranger trängs vid fötterna på alla dessa lyftkranar. En ny centralstation för 700 miljoner euro provocerar Berlinborna och imponerar på turisterna. Och det är svårt att tänka sig något annat. Något mindre normalt än alla dessa människor som lever vardagsliv här. Efter väntande barnvagnar utanför vattenfyllda källarhål, efter Stasi, efter grannar som angav varandra för mindre än 20 år sedan.

Det kommer andra dagar sedan. En liten dyr oansenlig stenbit i en plexiglassarkofag från något som en gång var en israelisk säkerhetsbarriär. Eller en guidad tur genom ett av alla dessa amerikanska fängelser som en gång placerades i det forna öst.

Lena Sundström