Persson bjöd oss på äkta dokusåpa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förlåt! Jag säger det med en gång. Jag har verkligen försökt att undvika ämnet Persson men det går ju inte.
Jag vet att alla tjatar nu men dokumentärserien om Göran Persson var den bästa jag sett på länge. Är så positivt överraskad av att Göran Persson visar upp sig på det vis han gör. Han, som fått så mycket skit för att han kallade sig feminist men inte kunde sin könsmaktsordning gör nu mer för oss kvinnor än han fattar själv. Han fullkomligt slaktar myten om att kvinnor skulle vara mer skvallerbenägna, bittra eller manipulativa än män.
Här har vi nämligen Göran, en man som ägnar mycket tid åt att skvallra och bitcha bakom ryggen på folk som gör honom osäker. Som tar saker personligt hela tiden och inte drar sig för att manipulera sin omgivning.
Annars undrar jag om inte Göran önskar att han aldrig hade kuckelurat med Erik Fichtelius, även om han under resans gång fick ut mycket av det (snacka om direktpropagandakanal in i nyhetsrummet på SVT
i alla dessa år). Han framstår som kompetent vad gäller skuldsanering och EU-utvidgning men annars mejslas dragen av en paranoid man fram. Han tror ju på allvar att han är det viktigaste som någonsin hänt Sverige. Hans stackars exfru fick inte bli fri från honom på sju år för att han menade att det hade varit förödande för landet och partiet. När dåvarande finansminister Erik Åsbrink hoppade av för att han var så trött på Görans ledarstil fick Göran det till att statskupp var på gång.
Min största insikt med den här serien tror jag är hur skör politik är. Ibland eller rätt ofta diskuterar vi ju politik som om det vore en naturkraft. Eller religion. Göran Persson tar ner det till vad det verkligen handlar om. Ett spel. Ofta över våra huvuden. Då och då något som verkligen betyder något för människor men lika ofta bara kohandel mellan mäktiga kostymnissar. I stormens lugna öga dessutom en statsminister som egentligen mest verkar ha varit en ensam, verklighetsfrånvänd gubbe som försummade sin familj.
När han kritiseras av en gammal sosse som tycker vårt samhälle blivit kyligt avfärdar han sin kritiker som ”kommunist”. Den sekvensen kommer jag aldrig att glömma. Men det är också det enda som skaver för mig med ”Ordförande Persson”. Något som framförallt Lena Mellin också har tagit upp i sina krönikor. Vad tycker före detta statsministern om det Sverige som växte fram under hans ledning?
Han sitter där i sitt Robinsonbås och mumlar på om dumma kompisar i riksdag och regering men för människan på gatan hände något annat, viktigare. Sverige blev kallare och klyftorna ökade, färre fick råd att gå till tandläkaren, de fattiga barnen blev fler, de hemlösa överlag blev fler, psykvården havererade på sina håll.
Vad tycker Persson om kvinnolönerna i folkhemsträsket, han som HATAR klassamhället?
Fichtelius och Persson fastnade liiiite för djupt i dokusåpaträsket. Men just därför undrar jag om Persson känner sig som så många andra som deltagit i dokusåpor under årens lopp i Sverige. Missförstådd? Slafsredigerad? Ångrar sin medverkan?
Visst, han knullade inte i tv men å andra sidan snackade aldrig Linda Rosing hälften så mycket skit i ”Big brother” som Göran Persson lyckades med i ”Ordförande Persson”.
Men precis som de där enerverande dokusåpamänniskorna kan jag inte låta bli att gilla honom. Trots allt är han ju underhållande och härligt bitsk, tycker ni inte? Drömmen vore spin-off serien ”Hem till Göran”, om livet med Anitra på gården. Ibland skulle han gå in i sitt Robinsonbås på ängen och snacka lite skit om grannarna eller någon som just varit på besök.