Vad är det egentligen för något i Ben&Jerry?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hälsa är den nya modejournalistiken, upprepar jag till alla jag träffar, och att jag är den nya Sofi Fahrman. Haha, tänker ni men vänta bara. 

Min man säger att jag beter mig som en nyfrälst. Allt jag pratar om är mat, träning och midjemått. Jag hävdar att det inte stämmer, men precis som en nyfrälst antar jag att jag lever i förnekelse om att det finns en värld utanför min komma-i-form-bubbla. Jag försöker gå ner i vikt med träning (3–4 ggr i veckan) och ja, bondförnuftdieten (tre huvudmål, två mellis, ingen mat på kvällarna, endast lördagsgodis, no booze). Häromveckan var vi på fest och jag blev lite förvånad när folk började skingras när jag orerade på om mitt midjemått. Eller när alla står där med sina drinkar och jag utbrister i ett ”det är så skönt efter att man har tränat och hyn blir så fin” och alla börjar snacka om påfyllning. 

Ja, okej, jag är lite frälst. Lite så där, varför har jag inte gjort det här förut. Det är inte kul varje dag. Det är astråkigt på torsdagskvällar när jag vill äta godis framför dvd:n och på tisdagar när jag vill äta nybakat bröd på kvällen och det är skitjobbigt på helgen när jag vill mumsa chips. Jag är en stor godisråtta nämligen. Och brödråtta. Och vinråtta. Och chipsråtta.  Jag tröstar mig med mat. Men som min kompis sa: Det är något misstänkt med en tjej som inte har ett knasförhållande till mat i bagaget. Och det är inte kul att alltid ge sig ut och springa eller simma. I bland förbannar jag min röv, jag lovar. 

Men jag är inte så frälst att jag sitter och knaprar morötter i stället för godis framför teven nu. Då skiter jag i snacks överhuvudtaget. Vissa saker vägrar jag bara bli. Eller som när min hälsocoach Conny sa att nästa gång jag står framför Ben & Jerry-disken ska jag ringa honom så ska han förklara varför grön paprika är bättre. Hahahaha. Finns det någon på denna jord som kan föredra grön paprika framför Ben & Jerry. Men så här håller dom på, fitnessmänniskorna. Man tycker om dom just för det ändå, denna nördighet.

När jag cyklar på morgnarna (ja vet, kräks nu då) ser jag hur många som försöker leva lite hälsosamt.

Gubbar med portföljer sida vid sida med mammor och pappor med barnstolar baktill och pinnsmala snubbar med Cheap Monday-jeans. Samtidigt blir både vi och våra barn fetare och fetare. Föräldrar för vidare snedvridna ätvanor och brist på motion. Men det är ofta någon annans fel att det blir så här. Alla skyller på något. Det är genetiskt eller det finns inte tid eller det finns inte det och det. Men vems fel är det att en tjock unge äter för mycket godis? 

Därför – här kommer sakta men säkert min poäng – önskar jag och tror att hälsojournalistiken kommer att utvecklas massor de närmsta åren. Nu är det mycket kändisars träningstips (inget fel i det) och löp om hur man går ner sju kilo på två veckor. Alla vet vi att det går att gå ner sju kilo på två veckor, men det går inte att behålla det. Men så ser ju hela bantarindustrin ut. Receptet är att vi ska banta hela livet, med deras dieter. 

Hälsojournalistiken måste ägna mer tid åt att granska dieterna än att marknadsföra dom. Men också åt att ta de där stora frågorna: om tjocka barn, våra ölmagar, fitnessgurusarnas miljoner, människors ömtåliga drömmar om ett bättre liv på andra sidan fettberget eller bara en så enkel sak som vad det egentligen är för jävla ingredienser i Ben & Jerry (det kan inte bara vara sockret) som får en att bete sig som en knarkare när man satt i sig några skedar?...?eller hela paketet.