Anklagade
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-01-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
EU:s finansministrar dras inför domstol
EU-kommissionens beslut att dra unionens finansministrar inför domstol handlar inte om ekonomi.
Det är en maktkamp.
Kommissionens beslut är unikt. De kräver att EU-domstolen i Luxemburg upphäver ett politiskt fattat beslut.
På ytan handlar konflikten om ekonomi. På tyskt initiativ inrättade EU:s regeringschefer sommaren 1997 den så kallade stabilitetspakten.
Samtliga EU-länder skulle hålla sina budgetunderskott under tre procent av bruttonationalprodukten. Inget medlemsland tilläts äventyra stabiliteten i gemensamma valutan euro genom att missköta sina finanser.
Men i november förra året visade det sig att varken tyskarna, som alltså själva tog initiativet till stabilitetspakten, eller fransmännen ville följa reglerna.
Trots att båda länderna för tredje året i rad kommer att ha för höga budgetunderskott tänkte de inte betala de böter som regelbrotten för med sig.
En majoritet av EU:s finansministrar stödde Tyskland och Frankrike. Dock inte Sverige, Finland, Holland och Spanien.
Det handlar om makt
Så långt handlar det alltså om ekonomi och euro. Men i själva verket rör det sig om något mycket mer spännande. Makt.
I konflikten står politik och juridik mot varandra. Liksom stora länder mot små. Och kommissionen mot ministerrådet.
Finansministrarnas beslut strider mot EU:s grundläggande fördrag. De gjorde en politisk tolkning av juridiken eftersom EU:s största och mest inflytelserika medlemsländer bör få som de vill. Annars faller EU-samarbetet ihop.
Men de hade inte räknat med EU-kommissionen, det organ som i första hand ska se till att EU:s gemensamma lagar och regler följs och som nu gör rätt för lönen genom att dra ministrarna inför domstolen.
Bosse Ringholm och hans kolleger riskerar inga straff om beslutet upphävs. Men de lider ett nesligt nederlag i maktkampen mot både kommissionen och juridiken.
Om ministrarna däremot vinner striden faller stabilitetspakten i sin nuvarande utformning ihop som ett korthus. Det gläder dem som anser att reglerna är stelbenta och inte anpassade till långa tider av lågkonjunktur. Men inte dem som anser att bestämmelser är till för att följas.
Fler kriser
Misstroendet mellan finansministrarna och kommissionen är inte den enda kris som skakar EU just nu. Tio nya medlemsländer i vår innebär att EU i rask takt närmar sig sanningens minut.
Ska fördelarna för de egna länderna vara vägledande för unionsarbetet? Eller det gemensamma bästa? Det kan sluta med en kraschlandning. Montage
Bilderna är manipulerade
EU:s besvärliga vår
