Unga människor har haft livsfarliga vanor i alla tider
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-04-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har du lagt ut nakenbilder på dig själv på nätet? Grattis! Du är en nyfiken natur som tar för dig av livet. Orädd. Generös. Blir folk upphetsade? Grattis igen. På ett mycket enkelt sätt har du gjort någon om inte evigt så åtminstone innerligt tacksam. Det händer Brad Pitt varje dag, så varför skämmas?
För första gången i modern tid är ungdomar på väg att få ett avslappnat förhållande till kroppen. De ser att identiteten inte krossas för att man visar sig naken. Identitet och självbild sitter inte i könet utan i huvudet och hjärtat. Men vuxna blir upprörda, som vanligt. Ungdomar har alltid haft livsfarliga vanor. Som Alice Babs, den farliga jazzen och dansbaneeländet. Eller Beatles långa hår. Blev man dessutom av med oskulden före bröllopet var man för evigt dömd.
Men kom då ihåg att den nästkommande generationen alltid är smartare än den gamla. Du är alltid lite klokare än dina föräldrar och lite dummare än dina barn. Det kallas evolution.
Att utnyttja underåriga sexuellt är förbjudet. Låt ungar vara. Men att skrämma dem med förnumstigheter som ”En gång på nätet, alltid på nätet” är inte heller bra.
Om jag som 80-åring hittar cyberbilder föreställande mig själv ung och naken tänker jag rulla fram alla gubbarna på servicehemmet och stolt visa.
Jag skulle kanske inte rekommendera en ung människa att lägga upp nakenbilder. I sig är det inte farligt, men konsekvenserna kan bli jobbigare än man kunnat räkna med. Fast vettigt folk vet att man kan vara en bra person trots utvik.
I media såg jag nämnas att det allra viktigaste är att ”lyfta skuldkänslan från flickorna, att få dem att förstå att de är offer”. Det rimmar inte. Barn är en sak. Men halvvuxna tjejer är inga offer. De är nyfikna och kåta. Någon kanske försöker utnyttja deras oerfarenhet. Någon kanske lyckas. Det är svineri på bekostnad av en ung människas nyfikenhet och livslust. Därför är det bra att tänka två gånger innan man kastar sig in i något okänt. Skulle något ändå gå snett är det en dyrköpt erfarenhet men aldrig ett straff att känna skuld inför.
Och varför är det förresten bara synd om flickor? Deras kroppar skyddas alltid mest. Killar som lägger ut snoppbilder på nätet anses inte vara något stort problem.
Ungdomar har i alla tider gjort mer eller mindre genomtänkta val. Men hör och häpna; det gör även vuxna. Unga har dessutom rätt i sak; med en webcam avdramatiseras det som har lagts på av etablissemang, kyrka, feminism och moralism. Man sticker hål på både helgonförklarandet och demoniseringen av kroppen.
Det är dags för vuxenvärlden att börja behandla unga människor med respekt, bort med tassarna på alla plan. Tonårstiden är tung nog ändå. När de existentiella frågorna får grepp i hjärnan och man ännu inte har skaffat sig verktyg att hantera dem, då skälver marken under fötterna. Och samtidigt ska man göra läxor och skriva fullt på nationella prov. Själv klarade jag mig ifrån genvägar som prozac, cipramil och zoloft. Kanske för att jag gick i skola i Eslöv, en stad som aldrig har gjort sig känd som någon större ungdomspsykiatrisk världsmetropol.
Myndigheters och vuxenvärldens snabbaste lösning är att förbjuda problemet. Nu ska man receptbelägga Alvedon, för annars kommer förslagna tonåringar att ta livet av sig. Hur gör då förbudsivrarna med salt? Koksalt har ett LD50-värde på tre gram per kilo kroppsvikt, man behöver inte äta särskilt mycket för att slå ut alla kroppens organ. Borde alla saltkar med plats för dödlig dos förbjudas? Och om saltet smakar salt finns det livsfarligt vatten i kranen. Knappt tio liter i följd räcker.
Unga gör som unga vill, trots försiktighetsåtgärder. Problemet är inte Alvedon eller webbkameror, snarare att man underskattar de ungas intelligens. I måndagens ledare i DN undrade man: ”Varför ser vi inte våra barn?” Jo, därför att vi glömmer att de inte är våra. De är sina egna.
Michael Moore frågar i dokumentären ”Bowling for Columbine” musikern Marilyn Manson vad han vill säga till ungdomarna i staden Columbine efter dödsskjutningarna. Denne svarar: Ingenting. Jag skulle lyssna på vad de har att säga.