Ge vetenskapsmännen större plats i fiktionen
Jag läste att snillena är lite närmare en förklaring av mörk materia. Den som tillsammans med mörk energi utgör större delen av universum. Kanske. Det är också möjligt att mörk materia är svårförklarad av det enkla skälet att den inte finns.
Det är knepiga saker, det här. Ska man ha en chans att begripa vad det handlar om och kanske bidra med någon liten pusselbit, måste man antagligen viga hela sitt liv åt mörk materia. Verkligen djupdyka, släppa förtöjningarna, kasta sig ut i intigheten.
Tänk då att man har gjort just det. Det har gått 40, kanske 50 år. Då kommer de efterlängtade mätresultaten från mångmiljardsutrustningen som skickats upp i omloppsbana. De visar att det här med mörk materia bara är en fantasi. Det finns inget där.
Det vore en rätt tung dag.
Jag undrar ibland hur vetenskapsmän hanterar sådana situationer. Problemet måste trots allt uppstå ganska ofta, om än i mindre skala än den galaktiska. Vad gör de, när några decennier av livet visar sig ha varit bortkastade? När de inser att det inte finns 30 år till, så att de hinner fördjupa sig i något nytt? Tröstar de sig med ett ädelmodigt mantra om att misslyckanden också ger mänskligheten viktiga svar?
Hoppar de från observatoriets högsta fönster? Börjar de jobba som finansanalytiker? Jag har svårt att tänka mig en bördigare mylla för allt från finstämda existentiella betraktelser till våldsamma och kriminella intriger. Franska filmer där sammanbitna, vackert medelålders misslyckade genier vandrar i dimma längs Seine, tills de upptäcker att kärlek, inte vetenskap, är livets mening. Stenhårda kriminalromaner med ljushuvuden som mördar enligt fysikens alla regler, för att hemlighålla att deras livsgärning varit meningslös. Men när läste ni senast en bok, eller såg en film, som handlade om vetenskapsmän?
Det finns några undantag. De är varianter på Frankensteins monster, med en storhetsvansinnig forskare med alltför stor framgång. Någon enstaka, som filmen ”A beautiful mind”, kommer i närheten av förlust och misslyckanden. Annars inget.
Jag är rätt trött på att ständigt följa poliser, advokater, läkare och, värst av allt, rättrådiga journalister. Är det inte dags att ge de misslyckade vetenskapsmännen en välförtjänt plats i fiktionen?