Krönikor – navelludd till allmän beskådan
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-06-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så är jag här igen, efter ett års tystnad. Jag har redan haft mina femton minuter i rampljuset. Nu får jag femton till. Det känns märkligt. Då var min mejlbox bräddfylld, tjusiga inbjudningar på hallmattan och folk som ringde stup i kvarten.
Efteråt mer spam än mejl, inga inbjudningar och de enda som ringde var småkillar som sökte min son. Jag kunde sakna hetsen, men när pulsen sjönk blev det rätt skönt att bara vara en grå mus. Och nu ska jag in i centrifugen igen.
Jag läste mina tidigare kolumner häromdagen. Det var värre än att kolla i gamla skolkataloger, eller dagböckerna från -87. Herregud. Har jag låtit miljoner människor läsa det här?
Visst, en del kolumner var bra men många var sorgligt pinsamma. Dragna till sin spets, mer skrän än innehåll. Ju gapigare desto större uppmärksamhet, vilket gödde egot och lockade att skrika högre för varje gång. Till slut visste jag inte om jag förde fram mina egna åsikter eller andras förväntningar.
Förr var medieutrymmet förbehållet journalister och dylika. I dag sprider varenda människa sina åsikter på en blogg och Sverige är belupet av fler krönikörer än undersköterskor. Krönikör, på delad plats med bloggaren, måste vara den i särklass vanligaste bisysslan. Fadde, Rosing, Gynning, Kitty, Nisti och allt vad de heter. Varenda halvdan skådespelare, deckarförfattare och såpastjärna skriver krönika. Varenda wannabe och hasbeen.
Och så den obligatoriska staben av politiskt korrekta, jämlikt inkvoterade. De finns ofta i horder i dagspressen, även denna tidning är långt ifrån förskonad.
Och på bloggfronten alla dessa Schulmän, Märtor, Virtanen-, Sigge- och Skugge-figurer, ständigt kämpande för att hålla uppe en fasad som roliga, intressanta och smarta. Efter ett tag står de helt urlakade och genomskinliga som lutfisk efter att ha levererat smaklösa, pseudointellektuella bitar av sig själva i tid och otid. Vi vet mer om deras hemliga sexfantasier och runkvanor än om vår egen partners.
Och vill man veta vad partnern drömmer om får man kolla hans eller hennes blogg på Myspace.
En viktig skillnad: Här på Aftonbladet är vi alltså inte krönikörer, utan kolumnister. Vi vill inbilla oss att vi är lite mer som anglosaxiska ”columnists” med klass. Det är en semantisk fråga, ungefär som skillnaden mellan lokalvårdare och städare.
Vi vill vara lite finare än de pöbelkrönikörer som lusar ner gratistidningarna. Om det är så, är upp till läsarna att bedöma.
Och vad skriver man om nu då? Politik eller Paris Hilton? Vettiga nyheter finns men blir svårare att upptäcka i den kompakta nöjessörjan. Att beskriva sin egen vardag är populärt. Aldrig har det funnits så mycket navelludd till allmän beskådan. Att skriva för publik är att vara sin egen karikatyrtecknare, och efteråt ska de där fördömda bloggarna skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord.
Nu ska jag ner i träsket igen. Eller stå strax vid sidan av, eftersom jag trots allt är kolumnist och inte simpel krönikör. Jag upptäcker genast mindre smickrande sidor hos mig själv. Den grå musens divalater växer som en lavin. Jag begär genast påökt och påpekar fåfängt att jag måste ha en ny snygg bildbyline. Skribenter dubbelt så gamla som jag ser ut som sina egna döttrar och söner. Jag vill också ha hjälp av Photoshop.
Förvisso är jag betydligt mer lik en krigsskådeplats än någon fröken Sverige, men måste halva Sverige veta det? Räcker det inte att jag viker ut varenda sjaskig åsikt jag har inombords?