”Jag bara råkade ånga upp ditt brev”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad du än gör. Titta inte i den blå burken.

Hur länge tror ni att en sådan grej håller?

Kommer ni ihåg de där dagböckerna med lås på? (Från den tiden då folk satte lås på sina privata tankar i?stället för att lägga ut dem på nätet.)

Vet inte om det fanns dagböcker som var specialframtagna för killar, men tjejernas hade rosa krusiduller och hästhuvuden och vita duvor och skit och ofta var pärmarna svampigt vadderade med något skumgummi på insidan så att de sviktade tillbaka när man klämde på dem. (Lite som vadderade toalettsitsar, om ni har haft oturen att sitta på någon sådan vid något tillfälle.)

Min lillasyster passade på att leta upp nyckeln till min dagbok när jag var inlagd för blindtarmsinflammation. Inte för att hon hittade några stora tankar. (Och här måste man kanske fråga sig om det överhuvudtaget finns utrymme för sådant i svampiga rosa saker som signalerar luft och stilistiska höjdpunkter som ”Jens + Lena = sant” Tonårstankar som till och med är mer fantasilösa än det klotter som jag läste i en busskur på landet i helgen, och som kanske bör betraktas som någon form av manligare dagboksanteckning för dem som inga dagböcker får. Och man vet att man håller på att bli gammal när man läser ”fitta = sex” med ömhet i rösten.)

Men tillbaka till det allra mest privata. Dagböcker med totalt inbrottsvänliga lås har aldrig varit något annat än en signalpryl. En signal till småsyskon att här finns det troligtvis underlag för utpressning för flera år framöver, och en signal till pojkvänner och föräldrar att här går fanimej en gräns. Att bryta sig in i den här vadderade saken är trots allt någon form av övergrepp. En trestegsförbjuden handling som innebär att någon aktivt måste leta upp nyckeln, låsa upp låset för att sedan läsa. Lite som meddelandena som poppar upp i ens dator när man raderar någon pryl. ”Are you sure? Are you really, really sure?” Hela omöjligheten att säga att det bara hände.

Jag råkade läsa i din låsta dagbok. Jag råkade ånga upp ditt brev.

Nuförtiden är det annorlunda. Med allt.

Folkpartiets Per Jodenius är lillebrorsan som säger ”jag förstod aldrig att det jag gjorde var brottsligt”. I tidningen läser jag om hur många som numera tjuvläser sin partners sms och mejl (vilket relationsexperten Eva Rusz säger är ett underbetyg åt relationen). Själv undrar jag vilket betyg det är åt samhället att Beatrice Ask vill att telefonavlyssning av medborgarna skall kunna ske utan att det finns någon misstanke om brott, och att det står en representant från Saab Systems i min tv och pratar om en teknik som gör att man kan punktmarkera alla människor som rör sig inne på Arlanda.

”Vi föredrar att inte prata om det i termer om övervakning. Vi föredrar att prata om det som säkerhet”, som representanten sa”. Låt gå för det. Stasi var trots allt en förkortning av just ”statssäkerhet”. Men medan Stasi var så härligt uppenbart över alla gränser för att det just stod en massa gubbar och smög runt knuten – det här är något annat. Någonstans har den nya tekniken gjort att övergreppen blir mindre tydliga för alla.

Om vi hade en informationsbyrå ute på Arlanda med livs levande figurer som smög omkring och katalogiserade varje enskild medborgares rörelser i pappersarkiv stora som fotbollsplaner. Om en äkta man beställde hem samtalslistor i sin frus namn från gamla Televerket för att kontrollera sin fru i svartsjukesyfte. Om en partimedlem hade fått tag på en nyckel och tagit sig in i ett annat partis lokaler för att komma åt hemlig information.

Det finns en jättedålig kort historia.

– Varför slickar sig katter i skrevet?

– För att de kan.

Av någon anledning så poppar historien hela tiden upp i mitt huvud, som en dålig schlagermelodi som vägrar släppa taget.

Vad du än gör. Titta inte i den blå burken.

I?dag är det så lätt.

Lena Sundström