Madonna köper sig ett gott samvete
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Nu har Madonna köpt sig en liten söt afrikansk pojke för, ryktas det, 20 millar. Köpa afrikansk pojke bara så där. Splittra en familj som redan var söndrad på grund av moderns död i aids och fattigdom men där pappan hade en dröm om att en dag återförenas med sin son som han lämnat på barnhem.
Jag måste erkänna att min första reaktion var "jävla kärring", komma där med sina miljarder och tro att hon kan köpa sig ett världssamvete inspirerat av präktiga paret Pitt/Jolie. Min första reaktion var "må tanten brinna i helvetet".
Hur äckligt får det bli? Barnets pappa går omkring på fältet och sliter hela dagen och är underdånigt tacksam att Madonna ska "rädda" hans son. Varför blir inte Madonna fadder åt hela familjen i stället? Det vittnar ju om storhetsvansinne eller? Vad ska jag göra i dag? Jo, jag ska köpa mig en ursöt liten afrikansk unge vars farsa inte kan läsa mitt kontrakt och sedan ska jag flyga hem honom till London och bjuda Bono på middag.
Men vad är det som är så provocerande egentligen? Förutom att Madonna tar en unge från hans familj i stället för att sponsra att hela familjen skulle kunna leva ihop, tack vare hennes cash? Vad är så provocerande med att en av världens rikaste kvinnor inte gör som Oprah och bygger skolor på plats utan "stjäl" de små barnen? Jo, att det ju i slutändan handlar också om mitt eget feta vita arsle.
Jag brukar raljera hårt över faddergalorna. Vi visar bilder på våra fadderbarn samtidigt som vi köper Marc Jacobs-väskor och plasmateve och vad då, man ska väl kunna konsumera medan man räddar världen. Absolut, Bono på oss allihopa! Och när allt går att köpa, varför skulle man inte kunna köpa sig det goda samvetet.
Madonna visar genom sina handlingar bara upp eländet i all sin svartaste prakt. Handeln med fattiga. Hur enkelt det är att få som man vill om man har turen att födas i rätt land och ha pengar. Hur enkelt det är att köpslå med människor med en hel västvärld i ryggen. Ja, i slutändan är det så där fattigt och äckligt och människohandelaktigt, allt från adoptioner till fadderbarn via Röda Korset och mitt eget lönekuvert.
Vi kan dricka rent vatten och äta varje dag, vi kan sova gott om nätterna även om vi är fattiga. Vi massdör inte i Dafur. Jag känner ingen vars barn dött i deras armar i svält och jag kan inte ens föreställa mig hur horribelt det känns att se sitt barn svälta till döds framför sina egna ögon, i ens egna armar. Och jag kan inte föreställa mig hur det känns för alla de föräldrar som överger eller ger upp sina barn. Och vi andra kan köpa oss ett barn. Och jo, det förbättrar massor för de barnen.
Den lilla afrikanske pojke som Madonna nu adopterat kommer säkert att få ett otroligt liv fyllt av mat, utbildning och möjligheter. Och här kan jag sitta och som hela England just nu vara upprörd och tycker att kabbalatanten till slut gått för långt. Men vad gör vi åt saken? Madonna visar ju bara upp det som pågår hela tiden. Rik vinner. Vit vinner. Du vinner. Jag vinner.
Men varför är det ingen som vill fira?