Kultureliten går runt i sömnen på Österlen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Utdrag ur Lena Endres "Eftertanke" i programmet Agenda tidigare i höst:
"Jag har funderat på hur man kan bli en bättre människa och om det här med rättigheter kontra skyldigheter. Om en människa har en rättighet måste det väl innebära att någon annan har en skyldighet.
Jag tycker att vi stirrar oss blinda på vad vi har för rättigheter. Vi borde kanske titta lite mer på vad vi har för skyldigheter också.
För då ser vi samtidigt vad som är rimligt att kräva av andra. För jag tycker att en skyldighet vi har när vi nu lever i en demokrati det är att engagera oss... För om vi hela tiden avstår från att säga vad vi tycker, så urholkas ju demokratin till slut. Den blir bara ett tomt skal. För jag tror inte att en demokrati är något konstant tillstånd som vi fått till skänks. Det är något vi måste kämpa för och erövra varje dag."
För mig symboliserar texten ett symtomatiskt problem bland många som offentligt höjer rösten i dag, i synnerhet från den finkulturella vänsterkanten. Det är kampen och strävan efter att vara en god människa som ibland ter sig nyfrälst. Att visa att man minsann tänker på den "lilla" människan, på att vi måste ge och inte bara ta.
Men det är ju bara floskler. Detta att vi ska erövra demokratin varje dag. Visst, alla som vill det räcker upp en hand? Vi enas alltså om att demokrati och fred på jorden är bra saker, men hur ska vi göra? För om det var så enkelt som att bara tänka som Endre gör skulle ju världen vara fylld av godhet, kanske till och med svämma över.
Problemet är bara det att de flesta upplever livet som lite mer komplext och det finns tusen hinder för att man i sin vardag ska hinna fundera över hur man gör när man erövrar demokratin, inte alla tror ens på demokratin. Man lever i en verklighet där konflikter och krig inte har någon logik överhuvudtaget, där presidenter hyllas som frihetskämpar av vissa och är terrorister i andras ögon, där integration har tusen lösningar och lika många problem och fördomar inte exklusivt levereras av svennar, där unga tjejer slåss mot att kallas horor i skolan och deras kompisar kallar sig kåta slampor på chatter på nätet och där politiker prisar unga i takt med att fritidsgårdarna läggs ner.
Kan det vara så, att kultureliten går runt i sömnen därnere på ängarna på Österlen? Plockar äpplen och öppnar dörren på vid gavel när flyktingfamiljen behöver skydd eller när en hel busslast små barn från Kina kräver adoptivföräldrar. Ja ack, hur blir man en sådan god människa.
Kim Anderzon satt i Söndagsöppet förra söndagen och diskuterade satir med anledning av att Håkan Nesser är arg på upphovsmännen till Spermaharen för att de har drivit med honom. Hon menade att bra humor eller satir slår uppåt, mot makten och inte mot hederliga författare som Nesser eller Henning Mankell.
Det är ett bevis på att kultureliten vägrar inse att de är en form av överklass, kulturellt sett. De har makt och framgång och utnyttjar medierna rätt ofta till att föra ut sina egna budskap. Inför valet gick till exempel Henning Mankell ut och uppmanade oss att hålla främlingsfientliga krafter stången. Lukas Moodysson är ett annat exempel, han gör starka filmer om till exempel slavhandel med kvinnor. Moodysson verkar inse att han har den makten men det gör inte Kim Anderzon.
Nej, kultureliten är ju bara en samling sköna snubbar och gummor med hjärtat till vänster som är underdogs och slåss mot orättvisorna på exakt samma villkor som förortskidsen eller de ensamstående morsorna som inte rest utomlands på sju år.
Kultureliten uppför sig på exakt samma vis som Birgit Friggebo när hon som svar på hur man löser integrationsproblem ville hålla händer och sjunga We shall overcome.